Womens health half marathon 2014

Helt plötsligt älskar jag pärlor. Jag måste absolut ha det där armbandet. Det enda beviset att jag gjorde det. Det enda beviset jag kan ha på mig jämt. Eller ja, nästan iaf.

Vem går omkring med en medalj anyway? 

Min längsta löptur före loppet? 11km.
- Kan du springa en mil, kan du springa 2.
Ok. Det stämde ju iofs. 

Det fanns farthållare, alltså personer som håller jämn fart under hela loppet som man kan springa jämnsides med. Perfekt för mig som inte äger någon löparklocka eller har någon som helst känsla för fart och tid. 

Men jag hade nog lätt struntat i farthållerskan om jag inte sprungit med en kompis *tack Susanne*. Jag hade bara som mål att komma i mål. Det var ju ett skitmål. Då kan man ju likagärna promenera. Typ. Maxtiden var 2:45h, farthållerskan (den långsammaste) höll 2:29h dvs 7min/km.

Det var lungt i typ 1,5h sen var det en plåga. Ont i lår. Ont i höft. Skavsår under armarna. Och visst kändes det i knäet? Och under fötterna. 

Det gäller ju att avgöra om det gjorde "normalt" ont eller om det gjorde "dags-å-bryta" ont. Nej, det gjorde nog bara "du-borde-definitivt-träna-lår-mer" ont. Så man mådde som man förtjänar. 

Undrar om man hade plågats mindre om man sprungit snabbare? Man hade ju plågats kortare tid. Eller sprungit in i väggen och inte orkat hela vägen. 

Med upprepad övning kommer erfarenhet. Och då kommer jag att veta. 

Inför Göteborgsvarvet om tre veckor gäller följande: träna lår (som fan, fast inte för mycket), skaffa ett linne utan sömmar under armarna, spring 3 mil/vecka, testa om jag kan springa på buljong. Serverar dom buljong på varvet? *kolla upp det

Starten.

Bansträckningen, 2 varv, typ samma som tjejmilen fast åt andra hållet.

Mera mat

Är det träningen eller maten som har störst betydelse? För vad? Har du koll? 

Jag kommer skriva mer om mat. Naturlig mat. Paleo och raw. Vid återhämtning och vid uppladda. Mat vid träning, mat när du inte tränar. Mat hur den borde vara. Mat hur den kunde vara. Sån mat som man hinner med, som är okomplicerad. Enkel mat helt enkelt. 

Rawfood, dessa rätter är rå blomkål med olika tillbehör. Enkelt? 

Löpning, hur fort går det egentligen?

Jag försökte att följa ett färdigt program, igen. Men jag är ledsen, jag har ingen löpar/gps klocka så jag vet inte hur fort det går. Visst jag har en app och ser vad snitthastigheten är efteråt, men under tiden nej det visar den inte. Jag har ju mobilen på armen. Borde kanske bära den i handen och kolla på den hela tiden..
Jag har iaf ingen känsla för hur fort jag springer just nu. Ingen aning, det känns fort. Det känns jobbigt. Men det känns som om man borde ha en klocka så att man vet om det kändes jobbigt eller inte, så att man vet om det kändes fort eller inte. Så att man ökar farten när det står i programmet spring i 6 min/km tempo.
Måste jag köpa en klocka? Ja! Den kostade 3000kr. Nej!

Spring i "fel" skor ibland, det ska förebygga skador. Här asfaltskorna i terrängen. Valde kanske en lite väl lerig dag och lite väl vita skor. 

Först distansen sen tiden. Jag kör på det så länge och min diffusa känsla. Tänkte 2 mil/vecka. Hörde då att en kompis sprang 4, lite drygt. Den veckan sprang jag inget alls. Man ska fan inte prata med folk alltså. Nu har jag då ökat målet till 2,5 mil. Jag har en runda på 5 km i skogen och en på 1 mil på grus/asfalt. Så jag måste åka till olika spår för att få till längre. Vägra springa två varv på asfaltsvägen. Skittråkigt!

Hon får följa med på 5 km rundan. 13 år ger sig till känna, eller så är hon bara uttråkad...

Revansch! World Triathlon Stockholm 2014

Alltså, man kan ju köra en sprint-distans utan att träna så mycket före, tro inte att det är en legitim ursäkt att inte deltaga! 

750m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Låter inte så farligt. Eller hur? Varken jag eller min cykel hade varit på tur på flera månader före eventet. Cykeln hade varit på verkstan (styret, hjulet, däcket och växlarna var tvungna att bytas) och jag i nackkrage (revben, skulderblad och lunga skulle bytas, jag menar läka). Men tävla det skulle vi. Mr Bianchi och jag!

Nummerlappen skulle sitta som en flagga. Typ.

I år är det andra gången jag kommer att delta i sprinten i Stockholm. Detta år kommer jag att ha tränat före.

Mitt enkla mål är att förbättra min tid. Jag vill ha en tid som inte innebär att folk frågar om jag körde olympisk distans.

-Nä, svarar jag då, jag tog det bara väldigt otränat liksom. (den långa historian är förstås att dra allt det där om cykelolyckan, men vem orkar?) 

Det gick bra och det var superroligt, även om folk tror att jag cyklade för många varv eller sprang vilse. Det är väl skitsamma hur snabbt det gick (eller inte). För jag är ju sedan dess en TRIATHLET. Ha! Och de flesta frågar ju inte om hur snabbt man sprang. De vet ju inte ens hur långt det var. De tror att man kört en ironman eller nåt och är mäkta imponerade ändå. Och det är ju huvudsaken, att folk blir impade över det man gör, eller hur? Haha.

Min egna fan-club. 

Så i år tänkte jag förbättra min tid.

Så vad har jag gjort för åtgärder då?

Förra året fick jag total panik vid simningen och började någon slags tant-bröstsimmande. En snäll båt kom förbi och lät mig pusta ut lite och jag bröstade vidare, hela vägen. Det gick bra och jag kom inte sist.

Lösning inför i år: Jo jag går en simkurs i openwater crawl och simmar 3-4 gånger/vecka och jag kommer att ha testat min våtdräkt i vatten före. Helst kallt vatten. Nämligen Vansbro.

Förra året vid cyklingen så tappade jag vattenflaskan, vinglade, ramlade, klickade ur skorna försent och sen hoppade kedjan av när jag växlade. En snäll MC kom förbi och hjälpte till och jag rullade vidare med skrapsår och skärrad blick. 

Min plan: Jag har kört med trainer hela vintern. Alltså ställt cykeln inomhus framför Tv´n och tränar med vattenflaskan. Ta ur, drick, sätt tillbaks, ta ur, drick, sätt tillbaks. Och förlora inte fokus! Titta på motspelarna i Tv´n! Växla upp, växla ner, fortsätt trampa, växla upp, växla mer.

Förra året ville benen INTE springa efter cyklingen och jag blev omsprungen av ungdomarna ur sista startgruppen (psykbryt). Men en snäll publik hejade fram även mig. Och hur dom hejade sen, man trodde ju dom menade allvar! Benen fick fart!

Nu har jag löpt nästan regelbundet hela vintern och jag är tack vare Öppet Spår grym på att äta gelé i farten. Mums…

På väg uppför slottsbacken kände jag mig som vilken vinnare som helst. Fy Fan vilken prestation!

Heja mig!

-Nu kan du kalla dig för triathlet! Sa speakern vid målgången.

Och det har du rätt i, det kallar jag mig för hela tiden numera!

Den blåa matten var tom i växlingsomtådet, men känslan av Stockholm Triathlon hängde kvar än en stund medans jag hämtade min cykel. 

http://stockholm.triathlon.org/

Jurmala en glömd håla utanför Riga

Löpning är en ensamsport för det mesta. Jag älskar ödemark. Man springer och lyssnar och känner och vill inte prata. Med någon.

Man glömmer att man saknar havet. Men så plötsligt slår det en. Men vind och våg. Jag har längtar efter havet! Och nu är du här!

24 km sandstrand. Perfekt för en joggingtur. Marathon fram och tillbaks. Nä nu ska vi inte överdriva. Barfotalöpning i riktigt mjuk sand. Väldigt jobbigt för senor och fästen, men å så nyttigt. 

Springer där det är hårdare. Då kan jag springa längre. Jag ler. Och gråter. Vinden är skoningslös. Den lockar fram tårar hos den tappraste av krigarna. Jag sträcker ut armarna och skriker. Kom och ta mig om du kan. 

Ingen hör mig. Och tur är väl det. Lettiska mentalsjukhus låter inte så lockande. 

Jag springer ännu längre ned och vattnet forsar över mina nakna fötter. Det fruktansvärt iskalla vattnet biter tag och mitt blod stelnar till för en sekund. 

Det som inte dödar...

Kylan var värre än det ljumna kneipbadet vi besökte kvällen innan. 

Spa finns det gott om men inget slår ett vinande hav. Längtar till sommaren. Då det vinande havet blir simvänligt. Då jag kan spana efter fiskar och snäckor och bli sjösjuk på riktigt. Fast då i Medelhavet och inte i Östersjön i en liten håla utanför Riga. 

Het Yoga på Färingsö

Vilodag, Yogadag. 2h i ett för hett rum. Hur tänkte jag nu?

Mina yogabyxor är av det tjockare slaget. Så att man inte fryser. De fladdrar lite, men sitter åt vid fötterna så de inte åker upp när man står på huvudet.

Jag stod inte på huvudet och de fladdrade inte idag. De klibbade.

"Skorna" vart också för varma

Jag har hört från en mycket bestämd Yogi, att yoga utövar man där det är kallt, annars fungerar det inte optimalt. Tänk asket. Man gick upp i bergen tidigt på morgonen i Indien för att praktisera yoga. Inte dagtid. Med solen i zenit.

Det är kväll och mörker. Och kallt ute. Kanske kallare än det någonsin blir i Indien i bergen en tidig morgon.

Men det är ju så mycket roligare med värme. Vi längtar ju efter solen och sommaren. Och när man kan tänja sig som en gummiman känner man sig ju som en lyckad yogi. Och svettas.

Det behöver ju inte fungera optimalt heller just nu. Det är ju ingen tävling. Alls faktiskt. Bara slappna av. Jag behöver inte tänka på tings varande eller nuet. Bara spänn rotlås och maglås. Muladhara. Och så lite andning på det med rullad tunga och släpp för f-n  inte tårna med blicken. Mina tankar blir grötiga. Tungan vill inte andas. Min rygg tänjer sig lite för långt och det kittlar när svetten rinner nerför ryggen. Om jag kliar nu ramlar jag ihop. Jag måste hålla ihop och släppa efter. Men ändå hålla igen min överrörliga kropp. Imorgon får jag se om jag lyckades. Det hade varit så skönt att kunna göra yoga på hemmaplan. Bara för att göra det enkelt. 

Två timmar flyger och jag sitter och immar igen rutorna på bilen.

Underbart. Längtar efter en dusch och en vilodag imorgon istället.

Sonjas Yoga på facebook

Personbästa mot personsämsta

Utgångsläget vs resultat, varför tar ingen hänsyn till det? 
Det verkar ju som om vissa har ett ganska bra PersonSämsta när det kommer till löpning, typ sämsta ever är 6 min/km. 

Varför kan vissa bara sprinta milen helt fucking otränade på typ under 60 min? Uppvärmingstempo. "Jag tog det lite lugnt" liksom. My ass. Hjärtattackstempo, det är vad det är!

Midnattsloppet förra året på 1h 12 min

Borde man inte alltid ange sin sämsta tid samtidigt med sitt PersonBästa? PersonSämsta vs PB.
- Vad springer du milen på?
- Nu springer jag på 59 men mitt sämsta var 63 min.

Jämföres med: - Nu springer jag på 60 och mitt sämsta var 75. 

Låter inte lika bra?

Jag har förbättrat mig med 15 min. WOW!!

Jag efter tjejmilen 2013, på 1h 13min.

Är det medfödd syreupptagningsförmåga som gör skillnaden? Medfödd smärtålighet? Att man idrottat när man var yngre?

Vi är alla olika och man tävlar bara med sig själv. Jo Tjena!

Har ni tänkt på att typ ingen har sprungit milen över 60, för om man gör det så skäms man och håller truten.

Tystnad.
- Nä jag springer inte så fort.

Men du springer och du har sprungit 1 mil! 

I år bara ska jag under timmen. Och testa Om det är lathet som ligger bakom. Och om det var för lite löpträning förra året. För det var det ju absolut. 

Men jag är ändå hemskt avundsjuk på er som börjar springa på mitt måltempo direkt, utan tårar och smärta. 



 

Inför Vättern, 97 dagar kvar

Första turen på racern ute i år! Yippiiii!

Vi har bara en bil just nu, så antingen cyklar jag till simkursen eller så blir det ingen kurs. 

Men så slår det mig, vad mörkt det är! Bäcksvart. Shit, det hade jag inte räknat med. Pannlampa på och lampor och reflexväst och rolig blinkande rosa reflex.

Kanske skulle jag köpt en dyrare pannlampa ändå. Nä, det här blir ju farligt.

Lampans svaga sken.

-älskling jag kan nog inte cykla till simningen ändå, det är för mörkt ute! 

-det blir bättre när du väl är ute, då känns det ljusare. säger mannen.

Jaha, jag trodde man få skulle krypa ner i sängen igen. Kl är 04.30. Simningen börjar 06.15. Det är 2,5 mil.  

Och som OM det blev ljusare. Ojojoj! Sååå ljust. Jag såg ingenting. 

Och det är kallt.

Men det är väl lika bra att skärpa till sig lite. Ska ju ändå cykla Vättern, i mörker, mitt i natten. Så det var bara att ge mig ut. 

-Vättern here we come!

Jag tänkte att morgonturen skulle vara frisk, crispi, soluppgång och fågelkvitter.

Det var mörkt, molnigt, tyst och rått.

Och mörkt. 

Man ser ju lite sträck på vägen. Jamendåså.

Jag och Bianchi var ute på vägarna. Jag, cykeln, gruset och lastbilarna.

De har ju förstås inte sopat cykelbanorna och gatubelysningen börjar först på Lovön, det är väl en dryg mil hemifrån.

Jag tänkte på det där cykelloppet i france som går på grusväg och kullersten "Paris-Roubaix", när min cykel studsade över gruset. Minsann! Jag skulle klara det! Om dom inte får punka, varför skulle jag?

Vem fan är upp kl 04 för att cykla? I mörker? 

Är du inte riktigt frisk?

Nä det är tur man har en man som säger: -så jäkla mörkt är det faktiskt inte!

Det gick bra. Och det var kul och skönt att simma efteråt!

Har aldrig simmat så bra faktiskt. 

Och ja just det jag cyklade i min längåkningsjacka och ett par cykelbyxor från Lidl som kostade 37,50kr. Ingen bild på det ;). 

Kram

Att följa ett löparprogram

Att fixa att följa ett löparprogram.

Runners world damp ner i brevlådan igår. "Fixa drömmilen". För mig är det såklart sub 40. 

Eller åtminstone sub 50. Drömmar.

Men man får väl börja med att springa en mil under 60 min kanske.

Dag 1 distans 7-8km på 6.30.

Jaha där sket det sig. Då måste man alltså kunna springa milen på typ 65 min, till att börja med.

Kul. 

Det innebär att man på 8 veckor kan förbättra sig med 5 min. 

Ok. 5 min är ju inte dåligt. Men ska det verkligen ta 8 veckor? Kan man inte bara skärpa till sig lite, typ köpa snabba skor och ge sig fasen på't och springa milen 5 min snabbare? Det känns ju som att vem som helst som ökar sitt springande till 2-3 mil/vecka kommer att förbättra sin tid. Oavsett hur man springer. Eller? 

Men tillbaks till mig. Om man då kanske springer milen på 70-75min och måste förbättra sig en hel kvart, då känns det långt för att komma under 60 min. 

Men ett sånt program skulle jag nog följa. Kanske. Ett tag. Tills man från en dag till en annan måste skärpa till sig lite och springa milen på 65 min. Då hoppar jag av. Det vart ju jobbigt. Det klarar inte jag. Och jag vill ju inte kräkas.

Förra året köpte jag nåt program från www.marathon.se inför vårrus eller tjejmilen eller nåt. Och här var det en massa videoklipp med övningar. Så man skulle inte bara springa utan göra lite hoppsansa steg hit och lite indianhopp hit. Och sen en massa annat som bara var som bortblåst ute på spåret. Så jag bara sprang. Utan att spy. 

Precis som vanligt. Fast det kostade mig 199kr.

Nä, behöver man nya idéer och omväxling, är det väl jättefint att få en plan. 

Men min utmaning är att springa oftare och längre och framförallt regelbundet. Program krånglar till det. Och jag behöver enkelhet. Ut och springa, helt enkelt. 

Och ett par nya snabba skor förstås och skärpa till mig lite. 

Dagens outfit, samma som alla andra dagar

Dagens outfit. Du skämtar?

Jag springer i mina längdåkningsbyxor och åker längd i min joggingjacka. Och så har jag samma rosa mössa alltid, förutom när den måste tvättas eller när jag gömt mössan för mig själv. Då tar jag en annan mössa som ligger på hallgolvet eller i nån låda. 

Jag har tunna handskar när jag springer och skinnförstärkta vid längdåkningen. 

Ok vad mer? Ull-underställ, samma/lika på båda. Har två olika så man hinner tvätta. Idag en tröja över understället för det var typ kallt när jag klev ur bilen. Det var fel!! Det vart varmt när man började röra på sig. Tänka sig!!

Mjukt linne under ull-underställströjan för jag tycker att allt kliar. Även merinofår och lama, alpacka och all acryl.

Men skit i vad du har på dig och spring!

Inte ens om jag har skitcoola kläder kommer jag att bli mindre kass. 

Och det känns ju sådär att se flaschig ut i skogen bland älgarna. Ingen ser ju hur man ser ut! Ni stackare som måste springa i stan bland folk och fä: Spring när det blir mörkt! Köp en pannlampa på Clas Ohlson för 149kr, funkar superbra! Ingen ser hur din pannlampa ser ut, alla blir bländade ändå. 

Fördelen med mörker är ju också att ingen ser hur eller hur fort du springer. 

Eller så skiter man i vilket. Sätt en bra låt i lurarna och ge dig ut, idag är det du som äger vägen. 

Spring om du kan, annars spring ändå

Den bästa löpturen är den odokumenterade. Känslan, vägen, luften, musiken, mörkret, jag. Jag ensam. Jag och vägen. Jag och målet. Ja, ja, jag och hunden och målet och vägen. Ok.

Det går aldrig så bra som när man stänger av runkeeper. Det går aldrig så fort som när man inte tar tid. Och vet ni vad? Det är heller ingen som vet hur långt det gick. 

Ingen kan ens se att det är jag.

En runda utan likes och utan kommentarer. En runda bara för mig.

Idag var målet en mil. Bara spring. Spelar ingen roll hur det går eller om jag kräks. (Jag är super-rädd för att kräkas när jag springer så jag tar aldrig i) 

Så med fokus på: det spelar ingen roll hur det går, bara spring. Jogga och spring. Ingen klocka. Ingen tid å passa.

Ingen telefon. Ingen kan störa mig. Inga barn som ska ha mat. Inga barn som inte gillar maten. Ingen som klagar på jobbet. Inga mail. Inga samtal. Tid att tänka. Tänka klart tankar. Tid att lyssna på musiken. Tid att sjunga med. Jag vet. Men ingen hör mig i skogen, i mörkret, på den stilla vägen. 

Händerna syntes iaf. 

Och jag längtar efter nästa runda och få lämna allt annat hemma. Få en lugn minut i bland mina timmar av krav och stress. 

Och hur mår man när man fått bestämma själv hur det gick på löprundan?

Vasaloppet, inte alls som på tv

De bara glider. Uppför och nerför, det ser flackt ut. Det är det inte. Det är backar hela tiden. Upp och ner. Verkligen hela jäkla tiden. Och man orkar inte staka. Så det blir saxåkning uppför. Vilket är sakta. Folk glider baklänges nerför backarna. Ni vet domino. Det är bara glida med, lossa skidorna och gå. 

Allt är ju inte som på film och allt är ju inte soffhäng. Till Vasaloppet kör man cykel, antingen hemma på trainer eller tillsammans i spinningsalen.

Cykla, cykla, cykla. Tills vinnaren går i mål.

Jag höll i 3h på trainern. Det var liksom inte på riktigt. Jag kunde hoppa av och äta nåt, eller gå på toa. 

Fenomenet heter vasaloppsutmaningen. Folk tränar framför tvn. 

Jag fick skavsår i händerna, ont i rumpan och skitont i fötterna. På riktiga loppet hände inget sånt.

Efteråt mysfrukost. Som inte heller hände på riktiga loppet. Ev påfyllning av gelé. I farten. 

Ägg/keso/banan pannkaka med kanel och vaniljkesella. Yogi-te. 

Halvvasan 2014

Lera och vatten, Vasaloppets nya trademark.

Halvvasan var helt underbar. Isig snö, inget fäste, sämre åkare, mer compeed på mina fötter och mindre tävlingskänsla.

Alla kontroller hade något varmt att bjuda på. Vissa tom blåbärssoppa, också den varm. Inget var slut. Och inget jäkla rep i sikte, så långt ögat kunde nå. Det var dagsljus, hela loppet. Det var sol! Jag är mycket lätt att göra nöjd. Efter att ha åkt slutet på öppet spår i mörker och med endast kallt kaffe vid kontrollerna. Det var trevliga nedförsbackar såhär i solljus. Häromdagen kändes det gång på gång som att kasta sig ner för en mörk sluttning. Jag såg inte slutet, såg inga spår och inga svängar. Men repet det såg jag. 

Nu Lycklig. 

Eldris. 9km kvar, väntar in sällskapet.

Jag hade sällskap också. Men de hade inget glid. Min 1000kr kuzmin riller fixning av skidorna, gled fortfarande som fan. Både framåt och bakåt.

Jag vallade om, åt och gick på toa. Gott om tid! 

Och kära vänner, loppet var ju bara 45km. Redan från början kände jag: va bara 43km kvar. Wohoo!!

Gud ett så trevligt lopp :).

I mål, i solsken. 5h 49min. Kändes som 2,5h. Skönt.

Jag åt 3 swebarer, 7 gelé, 4 bounty, 8 druvsocker, 2 godis, 2 påsar bikarbonat, 1/2 chokladkaka.

Sen säkert 8 muggar blåbärssoppa, vatten och varm saft.

Frukost:1 burk hallonkesella, cocoskakor, 1 gainomax dricka, 1 skyr yoghurt, 1 gelé och ägg.

Återhämtning: gainomax, bar, kyklingtallrik med pommes, sallad och ägg på kvällen. 

Hungrig. Inte längre.

Öppet spår 2014, kampen om repet

Vilken jäkla rysare.

Jag var så nära det där repet att det inte ens var roligt. Fick tigga mig under det vid ett tillfälle, ett annat så drog de repet bakom mig, en tredje så sa han ok du får åka vidare. 

"Buss eller skidor?" Var frågan om man klarat repet. -skidor såklart!

-ja då får du åka vidare på en gång!

Två muggar blåbärssoppa, en vatten och påfyllning av älskling som stod med choklad och gelé. Toalett? Nästa depå!

Och vidare. Min projekterade tid för nästa kontroll var 30 min försent. Jag skulle in köra in 30 min. Det du Kalla! 

Men det gick det med, bara jag skärpte till mig lite.

Mångsbodarna, fortfarande i tid.

Shit vad backigt det var. Jag vet inte hur många gånger jag ramlade! Både i utförs- och i uppförsbackarna. Jag var ju tvungen att satsa lite och bara åka på nu när det vart bråttom. Slut var det med knäppa-loss-skidorna-och-gå i backarna. Sånna fjanterier har jag liksom inte tid med längre. Shit vad läskigt! 

Jag trodde repet bara var för ena riktiga otränade slöfockar :), eller gamla sjuklingar. Inte för en oskidvan jänta. Men det är klart, jag åkte ju lika sakta som dom långsammaste i loppet! 

Man fick snällt lämna tillbaks sin pannlampa vid målgång. Dåligt!

Det vart mörkt innan de sista 100 (inkl undertecknad) fick sina pannlampor. Och det var inte de små backarna man skulle åka i då, helt mörkt. Ramlade förstås, igen. Jag har nu ont i båda sidorna av höfterna, lär ha blåmärken imorgon. Tårna var blåa redan idag. 

Jag åt allt jag kom åt, allt jag hade i fickorna (bars, snickers, godis, massa gelé blä). Jag lärde mig snabbt äta en gelé i farten och sen efteråt pula ner den i fickan igen. Fy på er som slängt en massa skräp i spåren.

Spåren var isiga och fästet var obefintligt, dvs det var bakhalt. Jag stakade mig igenom 9 mil. Stakning med frånskjut och vanlig stakning. Mina axlar smärtar. Ryggen gjorde bara ont de första 2 milen, sen var den tyst. 

Vi fick nya spår mot slutet, två skotrar åkte fram och tillbaka och fixade. 

Min vallning kostade 1000kr. Just saying. Inte ens proffsvallning fixade föret och jag hade ingen tid att valla om.

Jag kan inte rekommendera någon att köra ett Vasalopp med så lite träning (5 mil) men det var kul också, fast det gjorde ont. 

Första delen i en svensk klassiker avklarad. På tisdag börjar halvklassikern och jag kan helt ärligt säga att jag längtar verkligen inte efter det!

På väg mot start, ca 30 min försenad. Den halvtimmen hade jag verkligen behövt!

Vasaloppet som mål, klassikern i sikte

Det är ju grymt skumt alltså. Det här med att köra Vasaloppet. Ja eller öppet spår i mitt fall. 

Varför ska jag göra det? Nån kung för länge sedan skulle ta sig från Sälen till Mora. Vem fan bryr sig?

Att göra en svensk klassiker lockar ju många. Men har inte både grannen och den där morsan på dagis och svågerns kompis och kollegan redan gjort den? Vad blir då så speciellt med att köra dessa lopp?

Man kanske inte ska fundera på det såhär dagen före the loppet, men jag kan inte låta bli. Vad är min motivation egentligen? Hur orkar jag? 

Vad ska jag tänka efter 3 mil? Eller när jag bara vill lägga mig i en snödriva efter 5 mil?

Jag är stark? Jag fixar det här? Jovisst, men varför?

Jag vill klara nåt fysiskt. Jag vill lyckas med nåt. Göra nåt som inte alla orkar. För det är ändå många fler som inte klarat. Inte har väl den där andra grannen, brorsan eller kompisen klarat det här?

Jag har satt detta mål. Det är ett fiktivt mål, alltså ett taget mål i brist på annat. Men det lockade mig ändå, när jag satte det. Lite mäktigt. Lite coolt. 

Ett fiktivt mål som jag har gett ett värde, ett värde och min personlighet. 

Målet väger nu tungt, och det skulle smärta att inte klara det. Smärta mer än mina muskler gör i morgon. Smärta mer än besvikelsen.

Vilken idiot som helst klarar ju det här.

Ja det känns ju fint, nu sällar vi oss till idioterna!

Målrakan ikväll vid tjejvasan, Mora.