Bloggen flyttad till chaly.se

För att forsätta läsa se: www.chaly.se

Vasaloppet 2015, let the hungergames begin

Det gäller bara att överleva och inte komma bland dom sista till kontrollen, dom sista klarar inte repet och klarar man inte repet är man ute. Då får man inte vara med och leka längre. 

- Let the hungergames begin. Tänker jag.
Jag är lågoddsaren som startar längst bak i ledet. Den som ingen bryr sig om, den som ingen kommer filma, den som antagligen kommer att bryta.

Till det kommer att jag är rejält försenad till start. Alltså inte typ sist, utan verkligen SIST. Allra jävla sist. Alla andra har åkt iväg. Siste man ut. Det är jag. 15 800 skidlöpare framför mig. Jamen tack för kaffet. 

Så där ja. TRE personer bakom mig, typ. Tur man är bra på att trängas. 

Men det var ju ingen fara egentligen. Alla stod ju liksom bara där och väntade, när jag kom fram till backen. 

Den berömda 4 km långa backen som inleder Vasaloppet. Ingenting avgörs i backen.

Det tog 2h till Smågan. 10 km. Jävla skit. 2h, det går tom sämre än förra året. Det är rejält kört. Det kommer aldrig gå. Kanske lika bra att skita i det här. Har jag inte lite ont någonstans?

Men efter Smågan kommer pistmaskinen och gör 2 nya spår. Helt underbart. Man kunde staka och åka framåt eller diagonala och glida. Vilken skillnad. Det kändes nästan som om jag hade lite teknik, långt där inne. 

Alla åkte nu på två spår. Hela tiden. Inte bara när det kom en liten sjö som dränkte alla spåren. 

Det såg väldigt städat ut. Som om nån hade sopat ihop alla trötta skidlöpare och sagt till oss att nu skärper ni er och åker skidor på riktigt! Det ser nästan ut som om vi hade lite disciplin även såhär långt bak i ledet. 

Det var en bra strategi av vasloppsarrangörerna att hämta oss på detta sättet. Många fler hade nog brutit annars.
Mångsbodarna kom och gick hyfsat smärtfritt (förutom tiden, en sårad självkänsla ("jag är verkligen världens sämsta skidlöpare på riktigt") och blöta fötter). I Risberg (station nr 3) toa och valla om. Blåbärssoppa x 2 och vatten. Jag äter typ en halv snickers på varje station och hatar snickers redan nu.
De första rejäla nerförsbackarna kommer. jag klarar mig precis.

Hittar tuggummi under skidan. Får inte loss det. Blir kladdig om handskarna. Men skit!

Tuggummit och allt grus i världen fick följa med hem. 

På en stor skärm i Evertsberg (kontroll nr 4) står det: antal passerade 12 850, kvar i spåret 256. Jag kan inte räkna ut hur många procent det är. Men väldigt liten andel. Hur många har brutit? Ingen vet.

Och sen deklarerade dom högt och ljudligt: "till er som kommer in nu, ni behöver nog tänka på att öka farten ordentligt om ni ska hinna till Oxberg före repet. Det kanske är lika bra att ta brytningen redan nu. Vi har bussar med kanelbullar och varm choklad som går till Mora. Varför ha det så kämpigt? När man kan ha det mysigt i brytbussen?"

I helvete heller! Nu ska ni få se på fan! Jag ska ta den där kontrollen i Oxberg också om det nu blir det sista jag gör. Sådetså! Slänger muggen med blåbär på en stackars funktionär (det är därför dom har förkläden) och ger mig av. 

Nämen NEJ!! Fanfanfanfan. Jag vill åka inte åka här. Hatar skidor. Jag vill ta bussen!!! Kan man vända?

Det är så jäkla många backar att jag börjar grina. Det finns ju sedan länge inga spår, men först nu blev det jobbigt på riktigt. Inte nån liten fjuttebacke där man ser början och slut, utan en lång böljande störtloppsbacke, med pölar och pucklar i is. Jag vill kräkas.

Jag väntar sväljer. Åker. Plogar. Är så jävla rädd. Fastnar, byter spår, vinglar, kissar på mig en skvätt men står på benen. Nån ramlar, jag väjer undan och in i vattnet. Skönt. Det bromsar farten. Hyperventilerar. Shitfan. Oxberg kan dra åt helvete! Jag skiter i det här! 

Det står funktionärer i de värsta backarna. Dom pekar vilka spår som håller och ropar: akta er för vattnet där nere, det är ännu djupare!

Han framför mig hörde inte, eller så kunde han inte svenska. Men han fick renare skidor iaf. Och rena pjäxor och fick bort leran på vaderna. Lyckost han.  

Jag tänker inte åka en meter till. Är det det här jag betalat för? Vattenrutschkana? Och vad gör alla människor här som står bredvid spåret? Kul om jag ramlar? Ni kan fan dra åt helvete allihopa!!

-Lite sportdryck? Gubben tittar på mig med vädjande ögon. Jag torkar ögonen med min snoriga, blöta handflata och tar en klunk från flaskan. Äter en halv snickers. Andas. Ok. Skärp dig nu. Spänner på skidorna igen. Alla dom där andra tanterna och gubbarna glider ju ner. Jag har ändå inget glid. Det kommer gå sakta. Jag klarar det! Heja mig. Lutar mig framåt, styr med knän och fötter. Baaaaalans. Sätter mig på huk. Desto närmare marken desto bättre. Slappnar av.

Det går så äckligt fort och låter så underligt när man kör på isen. Ritschritsch-swisch. Vinden torkar mina kinder och jag är på g. Nu jävlar, hinner jag tänka, innan jag ser nästa backe. Här är det inte bara en funktionär, utan även en skoter-ambulans. 

-är det här värsta backen eller?

-nä den kommer längre fram efter (och sen sa han ju nåt ställe som jag inte vet vart det är eller vad det hette)

Nä men dra mig baklänges. Dra åt fucking helvete. Det finns alltså värre backar än den de har en ambulans i. Kul. Nämen på riktigt, det ä fan inte kul.

Jag åker puckelpist på is. Det går inte att stanna. Det går inte att svänga. Det går alldeles för fort. Slappna av, balans. Vikten på ett ben. Gråter när jag är nere. Folk applåderar och hejar. 

Men jag kommer inte hinna före repet i Oxberg. FY FAN VAD SKÖNT!!!

Längtar efter att få byta strumpor. Snart ser jag Oxberg. 

Jag ser repet i luften. Han håller i det. I slow motion sänker han det. Jag skriker VÄNTA!! Jag kommer!! (Vad fan var det jag sa precis? Är jag galen??)

Jag kryper under repet och gubben skrattar, jaja du får välan åka vidare. 

Jag gråter en skvätt. Vet inte om det är av glädje eller frustration. Är jag dum i huvudet på riktigt? Va? En snickers, 2 blåbär och vatten.

Mot Hökberg!! Tjohoo!! 

Det går lite upp och lite ner. En till gråtbacke, men nu börjar de värsta backarna vara över och det hade nästan kännts lite kul, om det inte hade gjort så förbannat ont överallt. Mest ont gör fötterna, tårna och ljumskarna. Minst ont gör det att staka. Det är nog därför proffsen stakar, hinner jag klura ut, för att de inte vill ha så ont. 

Men Hökberg borde ju fet-skita sig med tiden. Njuter av sista biten nu. Upp, ner, upp, ner. 

Vet ni? Det gör mig ingenting alls med uppförsbackarna, ingenting! Om det inte hade kommit så många nerför efter uppför, hade jag kunnat köra uppför hela loppet. Hela jävla loppet! 

Helt tomt på bilar i Hökberg. Jaja de har väl åkt hem allihop och stängt igen, tänker jag, innan jag hör speakern: välkommen till Hökberg! Vi drar repet nu, alla på upploppet kommer att klara sig! 

-Är det vi som är på upploppet? frågar grabben i graven bredvid. 

-Vet inte, staka för in i helvete!!

Vi klarade oss precis.

men va faaaan! Jag som bara ville kissa och byta strumpor. 

-jamen kissa hinner du, vi stänger utfarten först om några minuter. Men strumporna kan jag nog inte hjälpa dig med. 

Kissar och gråter. Äter snickers och tre muggar blåbär. Inga bilar fick åka upp här, alla skulle fastna i ler-sörjan som råder på parkeringsplatsen.

Mot Eldris och sista kontrollen. Det börjar skymma. 

Jag orkar inte tänka eller vara rädd för nån enda jävla backejävel till. Jag skiter i det här! Hoppas jag bryter nåt så jag får åka skoter hem. 

Ingen i spåret orkar prata med mig. 

Det börjar bli allt mörkare. Hur ska det här gå?  

Men där står dom!! Mitt i spåret och delar ut pannlampor!! Tjohooo!

Jag ska fan ta och köra om varenda jävel

med pannlampa! Jag ska vara försten med pannlampa i Eldris! 

Och jävlar vad fort det gick. Eller ja "fort" kanske var lite att ta i. Fortare än alla andra halvdöa skidlöpare i mörkret. 

Jag har sparat en bar med kanelbullesmak i min midjeväska till Eldris där dom har kaffe. Då kan jag dricka kaffe och äta kanelbulle-bar. Och äntligen ta den jävla bussen. 

Jag kommer till Eldris och det är fest och marschaller. 

Inget jävla rep i sikte och kaffet är kallt. 

Men inget kan förstöra mitt humör nu. 

Skitsamma, det är lite beach-feeling över is-kaffe.

Jag kommer liksom klara Vasaloppet 2015. Har ju en nästan lika kass tid som förra året, lika bra jag dricker lite kaffe till och pratar med folk runtomkring. Jaga repet är äntligen förbi. Jag är fri. Ingen tid att passa. 

Lite nöjd ändå att jag står här efter 81km av århundradets sämsta före med en pannlampa och drygt 11h innanför västen. Full utdelning. 
Måltid: 12:09 Exakt 20 min bättre än förra året. 
Och vet ni vad? Nästa år kommer jag att åka två öppet spår. För att jag är ju dum i huvudet på riktigt.

Epilog:
-Om nån säger: det går inte att åka längdskidor på sjön, det är alldeles för mycket vatten på isen. ÅK PÅ SJÖN!
-Om det finns några isiga backar i närheten, be någon spola lite vatten samtidigt som du tar dig ner på längdskidor.
- Om nån säger, spåren är nästan borta och alldeles för blöta. Tro inte på dom. Det går säkert att åka i dom ändå.

- Jag ska hitta på en ny sport, swim-ski.
-Säsongen är INTE över förstäns efter Vasaloppet. 

-Resten av familjen (och fb) är tyvärr måttligt intresserade att diskutera huruvida dina blåa tånaglar kommer att ramla av trots att du punkterat dom. 

Engelbrektsloppet 2015, eller varför åker man skidor nu igen?

Jag stoppar mina kläder i en orange sopsäck. Jag klistrar en lapp med mitt startnummer ovanpå och knyter ihop den. Min nya houdini hody ligger nu i en obevakad sopsäck på en grusig vägkant i Norberg. Samt mina specialbeställda överdragsbyxor från Nike. Min plånbok också och min reservjacka. Vi är sena och ingen hinner springa och lämna in den på rätt ställe. Vi chansar.

 Jag sväljer och försöker fokusera framåt. Ingen vet ju att köpte tröjan förra veckan. Ingen vet ju att mina kreditkort ligger i påsen. Ingen gång har jag någonsin blivit av med något. *ta i trä* jag tar i skidorna, som ju inte är gjorda av trä, och ber en stilla bön om att få återse min tröja i mål.

Jag står med skidorna i handen, på en grusväg. Vi är så jävla sena att startfållan är full. Det är vi och 50 andra som inte fick plats. Jag startar bland dom 10 sista. Skit. Inte stressa nu. De är bara å åk. Nu är det min tur. Slänger skidorna i spåret knäpper fast och kör och stannar. Kö. Fuck. De första 400m tar 35 min. fan. Inte stressa nu. Nu är det bara 59 km kvar. När det släpper tränger jag mig in i vänster spår. Känner att vallan biter tag i snön, alldeles för mycket. Alldeles för hårt. Det nyper, vänsterskidan fastnar, jag faller. På rakt spår. Men va fan. Skitfan. Stakar och stakar och drar mig fram. Även nerför stakar jag. Alldeles för sakta.

Vallar om i depån. De skrapar bort mina 6 lager valla med ett vant grepp och kladdar på rött. Mycket rött. "ingen kunde ju vetat att det skulle bli så varmt idag" säger hon.

Häärligt! Gliiiiid. I ca 5 km, sen hugger det igen.

Jag ger upp och sjunker ihop. Det är nog dags att gråta nu... Tills tant Agda 75 kör om mig. Whaaat? Såååå jävla trött är jag ju inte. Men tro på fan att jag inte kommer om henne, vi kör sida vid sida ett tag. Och nu kommer också Börje 55 i alldeles för stora, fladdriga svettis-brallor kör om oss och muttrar nåt för sig själv. Sen är det tomt. Agda hängde på Börje och jag är nedslagen. Och ensam. Och långsam. Får väl skylla mig själv. Tar några rejäla stakningstag och kissar på mig. Men va fan! (Och det var inte kiss kan jag meddela) Helvete.

OM man är så dålig, felvallad, långsam och dessutom begåvas med att få mens i farten då kan man lika gärna stanna och äta upp alla sina Snickers som man har i fickan, nån gång kommer säkert en skooter och plockar upp folk som inte orkar längre.

"Rör inte mammas snickers!" brukar jag säga till mina barn. "dom äter man bara när man tränar hårt." Skrattar lite för mig själv. Hårt, haha.

Men vad nudå? Det kommer folk. Skit i snickersen och åk!! Trär på stavarna i farten. Jag är inte sist!!! Inte sjutton ska jag bli det heller.

Dom kommer ikapp.

-Nej flytta inte på dig! Ropar tjejen som flåsar mig i nacken. -Du har så bra rygg att ligga bakom, nu när det börjar snöa!

Haha säger jag. Tror du vi hinner? -Det är välan klart vi hinner! säger hon. Repet dras vid halv fem. 

Och jag får ny fart! Och svischar iväg från henne.

Backe upp och backe ned och backe igen. 

Nä vi hann ju inte alls. Kl är 16.45 när jag ser bussen som står tvärs över spåret i mörkret och snöstormen.  (Är lite glad över att se den faktiskt. Men säger inte det till någon.) Varken Börje eller Agda sitter i bussen, men jag känner igen resten av gänget. Vi har setts lite till och från de senaste timmarna. Jag nickar och ler mot folk. Alla sitter med sina mobiler. Ingen har täckning. Det ringer! Nån har täckning, tydligen.  Jag tvekar över att sätta mig ner. Äh skit samma, värre kan det ju inte bli.

Jag blir avsläppt på nån parkering nånstans. Jag fryser. Och är hungrig och lite gråtfärdig. Blöt och kall. Och hungrig och kall. Jag är klibbig på handskarna, händerna, kinderna och skidorna har även vallat av sig på min löparjacka. Fuck. Gör det nåt om jag slänger dom här och nu? Gör det nåt om jag gråter en skvätt? 

När jag hittar till omklädningsstället, är det blött överallt, jag har glömt nya strumpor, maten är slut och jag får vänta. Orka vänta. Jag äter ris för 85 kr och går mot bilen. Jag är så jävla nöjd över att ha fått på mig min nya houdini tröja och en tampong, att jag nästan glömmer Engelbrektsloppet en stund.

Skidorna råkade jag ju glömma på bussen och vet ni vad? Det var ingen jävel som saknade dom på hela jävla resan hem.

Skolidrotten i ny tappning

Total panik. Jag står i en sliten gympasal med svag svettdoft och föreläsaren går igenom banan. Banan? Jag trodde detta var ett föredrag och kanske nån uppvisning. Det skulle handla om hur man integrerar mobiltelefonen i gympaundervisningen i skolan. Nån app alltså. Trodde jag.
Jag hade anmält mig som frivillig att hjälpa till på årets hälso- och idrottskonvent på GIH (gymnastik- och idrottshögskolan) och jag gick på detta "föredrag" för att jag skulle tacka föredragshållaren och ge present i slutet av showen.
"Para ihop er två och två" magen knyter sig, flashback från skolan. Gah. Jag rusar ut. Visst var det ringar som dinglade från taket? Ringar!! Används dom fortfarande inom skolidrotten? Skandal! Stackars ungar.
Skärp dig!
Går in igen. Jag har fan gjort en svensk klassiker, men vågar inte hänga i några ringar? Bah!
Får en partner lätt som plätt. Vilka årskurser undervisar du? Inga jag är bara här och hjälper till. pluggar lite. och så.
Vi går igenom en övning efter en annan. Hjula, svinga i lian, ringarna, kullerbytta, balansgång. Ångest. Jag har inte varit på en gympamatta sedan gymnasiet. Resten av folket är gympalärare och gymnaster. Typ. Det visar sig att alla inte är supersmidiga ändå. Ingen bryr sig om mig dessutom. Förutom hon som filmar mig. Det är det det hela går ut på. Man filmar varandra ett varv genom banan och ger feedback, övar på tuffaste momenten och kör en gång till.
Vilken förbättring. Jag gör kullerbyttor i ringarna, svingar mig som tarzan i lianen och hoppar över bommarna. Lättplätt. Och det var tom lite roligt.
Varför var jag så rädd för det här i skolan? Varför var jag så anti skolgympan i gymnasiet?
Jo den här känslan infann sig aldrig. Kag fick aldrig någon förbättring. Mer den där nedvärderande känsla över att vara lång och gänglig och sämst och värdelös. Helt meningslöst. Det är klart man inte ville gå dit då.
Hoppas skolidrotten har förändrats.

Night trail run mörkt och dant

Lysande dimma, glittrande mossa, glimrande flygfän, vita svampar. I mörkret blir allt svart/vitt, jag lägger till en dos glitter, där har ni min värld. Allt är magiskt det är bara jag och skogen och Enya i hörlurarna. Och massor med pannlampor. Det är trångt, jag höjer musiken. Ett 100-tal löpare och ett gäng orienterare försvinner snabbt i mörkret. 

Man känner inte igen nån.

-susann är du där? 

-ja! 

-killarna?

-skit i dom.

Ja det förstås. Har man inte tränat behöver man inte väntas på. Det finns ju funktionärer som tar hand om dom sista. Hinner jag tänka precis före fallet. Ett sånt där när man glider i gruset och det slinker in barr och stenar i kompressionsstrumporna och knäet blöder. 

Det är mörkt. Alla springer förbi. Susann försvinner. Killarna passerar. 

-neeeeej! Jag springer ikapp och om och trängs. Skitbra. Ser Susann. Nu ligger jag först i vårt lilla gäng igen. Springer fel. Helt åt helvete. Vänder. Ligger sist. 

Springer om. Tappar bort Susann. Tittar efter reflexerna i träden och på marken. Ramlar tungt ner på blödande knä. Främmande bländar mig. 

-allt ok?

-absolut, ljuger jag.

Alla springer vidare. Jag haltar. Jädrans. Springer. Aj. Går. 

Vad vackert det är här. Lysande dimma, glittrande mossa. My ass. Jävla kall dimma och ensam. Enya har slutat låta. Mörkret slukar mig. Undrar om jag ska släcka och bara försvinna ett tag? Nån orienterare rusar förbi. Va fan, är han inne på sitt andra varv eller?

Några springer förbi supersakta. Suuuuupersakta kan jag också springa. Hänger på. Biter ihop. Håller ikapp. De pratar, säger något. En vänder sig mot mig. Jag höjer musiken. Tror dom att jag vill prata, hade dom fel. 

Nu går vi mot mål. 

Det känns inget i muskelbristningen, det var ju mitt mål. Jävla skitmål. 

Marshaller på vägen. Mysigt. Det är nog ganska trevligt ändå. 

Älskar ju mörkret. Man behöver liksom inte vara trevligt när det är mörkt. Ingen kommer ändå känna igen mig igen. Någonsin. 

Kommer in typ 5:a från slutet. Svettig som få. Det gör inte ens ont i knäet. Eller i nån muskelbristning. Yeah. 

Inget att skylla på inför Lidingö nästa helg. 

Nu kör vi!

Lidingöloppet 15k+30k

Susann och jag före Lidingöloppet 30k

Planen var ju att springa idag med. Bara ett kort fjuttigt lopp. 1 mil. Det går ju superfort.  Ja. om jag idag bara hade haft sådär normalt ont i musklerna, som man har efter ett lopp eller om det bara hade gjort haft ont i ett av knäna, eller bara haft en svullen fot, då hade jag nog åkt till Lidingö idag med, köat och parkerat och promenerat långa kilometrar till starten. Idag skulle jag ha gjort klart min tjejklassiker. Den trevligaste och kortaste av alla klassiker. Tänk vad skönt att jogga en mil i solsken. Men istället måste jag ha kryckor för att kunna förflytta mig från soffan.

Igår kom jag iaf imål på både halva och hela Lidingöloppet. Halvklassikern och Klassikern klar.

Målet var att ta mig runt och att den nyligen läkta muskelbristningen som föranledde 6 veckors löpvila före loppet, skulle hålla. 

Fick lite tejphjälp av en klasskompis.

Planen var att jogga lugnt de första 15 och sen köra 30-loppet med en kompis också det lugnt och sansat och jämt. 

Före 15k start. Halva Lidingöloppet och sista delen i halvklassikern. 

De första 15 var inte alls så behagliga som jag hade tänkt mig, trots att jag gick i många backar och tog på mig typ 1h50min. Efter loppet fick jag promenera typ 2,5 km tillbaks till starten. Jag var sliten. Och handen på hjärtat, så var jag nog inte i den löpform jag hade tänkt mig heller. Skyller på muskelbristningen. Såklart.

Redo för nästa 30km. Sus skulle dra mig om det behövdes. Men redan efter 4km märkte jag att jag inte kommer kunna hålla vårt planerade tempo. Va fan!! Knäna gav vika i nerförsbackarna och det kändes helt ostadigt och typ bedövat, hellre ont än bedövat säger jag, skitobehagligt! Så jag fick ta det lugnt nerför! Skit. Nerför är ju min specialitet!  Jag släppte Sus efter 6 km, hon kunde ju köra lugnt in på vårt sub 4 mål, kanske kanske skulle jag klara att öka snart igen. Nu hade jag iaf sprungit 21km totalt sett (6+15km). 

Jag joggade på och gick i alla nerförsbackar (med raka ben och supersnygg stil). Efter halva loppet gick jag hela tiden, eller jag tänkte: jag springer på flacken. Vet ni hur flackt det är på Lidingöloppet? Nä just det, inte alls flackt. Så jag gick. Det var många som började gå här vid 15km, och när jag tänkte att jag ju redan sprungit 30, kändes det lite bättre. 

Jag råkade möta nån från startgrupp nr sist i en av depåerna (jag startade i grupp 7 och han typ 18), då kändes det skit igen. Varför gör man sånthär? 

Jag fick börja gå baklänges i nerförsbackarna, då kändes det nästan normalt i knäna. Många andra hängde på och jag blev jäkligt snabb på det. Heja mig! Nåt att skriva i CV't: skitbra på att hitta på nya sätt att ta sig igenom smärtande situationer.

Det var ett litet lämmeltåg av haltande motionärer som gick mot mål. Det pratades och skojades, delades ut stretchtips och oro ang reptider  diskuterades, hur trevligt som helst,  hade man bara inte haft så himla ont. Fast då hade jag ju å andra sidan inte gått här bak heller.

Jag bytte från musik till marathonpodden med Petra Månström och en intervju med Lisa Norden. De pratade om misslyckade lopp (så passande) och huruvida man bör bryta när man känner att det här inte går vägen. -Har man ställt sig på startlinjen får man ju allt stå sitt kast, sa Lisa. Annars skulle ju förmodligen halva startfältet bryta innan halva loppet var över. 

Nä det går ju inte skrattar jag och haltar vidare. Ont i foten för den snedbelastas pga knäet och smärta i andra knäet för att jag avlastar första knäet. Höften gungar och ryggen hugger. Känner mig svullen och avdomnad i fötterna, tårna gör ont. 

Nån klappar mig på axeln,
- Hur går det? Nu kör vi det sista! Kom igen! 

Tack du vänliga själ! Sprang en bit igen. Ska jag gå omkring här i skogen och gnälla på vart jag har ont? Skitfan, nu kör vi. Alla marathonlöpare har ont!
De sista 5km  tog 1 timme. En sak bara om man blir kissnödig och har svårt att gå, klättra inte uppför ett dike och sätt dig i skogen då, very bad idea.

Upploppet. Äntligen.

Och jag kunde inte ens springa på upploppet, jag var kall och frös och ingen ursäktade min tid med att jag sprungit 2 lopp. Eller att jag blev klar med 2 klassiker idag. 

Men jag gjorde det för min egen skull. Eller hur! Och för att få den där jäkla klassikermedaljen, ja och den för halvklassikern! 

Halva loppet, hälften så stor medalj. 

HÅEC14 Åre Extreme Challenge 2014

Race report.

Till synes lugnt väder före start

Vad vi gjorde dagen innan tävlingen ser du här:
Träning helt enkelt: Åre Extreme Challenge, man måste tydligen ha en sjöpaddlings-kajak

Vi sitter i vattnet 8.53. Vi driver bort från startbojen. Paddlar och kommer inte rätt. Hur funkar rodret? Tydligen inte alls. Drar upp det och vänder. Starten går kl.9. Vi är inte på rätt sida om bojen. Panik. Stress.

-Starten är hitåt! Skrålar funktionären i båten vid startbojen och pekar med hela handen åt motsatt håll. Jaja, vi försöker ju. 

Men va faan. Kajaken lyder inte, rodret funkar inte och det kommer sidokastvindar över sjön, dit vi ska. 

Min värsta mardröm som är att ramla i sjön, känns väldigt, väldigt nära redan såhär före start.  

Ser flera som ligger och kramar sina surfskis i vattnet (en smal kajak utan kapell). Och nu känner jag ångest och nervositet på riktigt. Jag har ingen våtdräkt på, inte ens nån vindjacka. Vart kom vinden ifrån liksom? Solen skiner ju! 

Tur att vi har tunga, stadiga och stabila kajaker, även om jag ännu inte fått kläm på riktning, roder och balans. 

Våra stadiga kajaker

Skulle man kanske ha provpaddlat kajaken? Eller frågat hur man styr med roder? Eller hur gör man om det blåser?

Eller kanske kajakat mer än 3h i lungt vatten i fis-fika-fart. Men såhär efteråt vart det ju lite mer utmaning, lite mer av en sport. 

En sak är ju säkert, vi hade varit rökta direkt i forspaddlingskajakerna. 

Jag skrattar nervöst, vi är ju inte riktigt kloka. 

5 minuter efter start var de flesta borta förutom dom typ 10 som låg i vattnet. Många kom upp snabbt som fasiken men många ramlade i igen. Det var riktigt kallt i vattnet, några ligger uppkravlade längs stranden på andra sidan och räddningsbåtarna åker skytteltrafik. 

Det visslas här och det visslas där (man blåser i visselpipan när man behöver assistans). 

Vi är nu äntligen på andra sidan sjön och det är ju mycket bättre att hå vågorna rakt mot sig än från sidan men ändå. Det här är kämpigt. 

Snart hör vi visselljud igen och ser några kajaker. En person ligger i vattnet och visslar för fulla muggar. Han når inte sin surfski och flyter i flytvästen. Nån försöker dra hans kajak närmare. Vi börjar också vissla. 

Vart är räddningsbåten? Shitfan. Han kommer inte upp i kajaken. Helt slut, känner inte sina ben. 

Vart är räddningskajaken? Vad gör vi? Jag kommer ju gå omkull om jag försöker hjälpa till. Kommer närmare och snarare stör än hjälper till. Vi stannar och försöker peppa och vara socialt stöd.

En överfull räddningsbåt kommer äntligen och drar upp även honom.

Fler saker att tänka på inför nästa år förutom att köra en paddlingskurs: gå kajak-räddningskurs och ha med bogserlina. 

Nu är vi ensamma igen. Inser att räddningsbåtarna har fullt upp med de andra 200 deltagarna som ligger långt före oss. Nu gäller det att paddla stadigt. Det kommer liksom ingen bakom oss som skulle kunna hjälpa till. 

Fortsätt paddla, fortsätt paddla. 

Fortfarande vid gott mod vid första lyftet.

Klockan är 10.43 vid första lyftet inte ens hälften är avklarad. 

Det är nog ingen ide att vi hoppas på att hinna cykla, man behöver vara vid cykelväxlingen i Huså senast kl 15 och då ska man ha hunnit med att kuta upp och ner för Åreskutan först.

Men nu medvind!! Tjohooo! 

Vart ska vi? Vart vänder man? 

Ända bort till forsen med en ilandstigning och kisspaus. 

Vi vänder. Vägg. Vi kommer ju ingenstans. Vi paddlar i evigheter, men sämst teknik. Det blåser upp. Från två håll. Vågor överallt. Man paddlar och hoppar över vågorna, smackar ner i vattnet. Paddla, paddla, sluta för fan inte å paddla. Vågor över kajaken, vatten över flytväst, jag har en liten sjö på kapellet. Nu har vi paddlat i 4h. 

En räddningsbåt kommer. 

Du får gärna hålla dig nära oss! 

Jo jag hade tänkt det. 

Shit, ser det så illa ut? 

Han ringer in till land: jag har hittat startnr 804. Ja dom är här.
Extremt många som har brutit under paddlingen, extremt många underkylda, extrem otur med vädret. Men det här får man räkna med på en fjällsjö.

Min duo-partner Susann skriker till, nu går hon runt. NEj!! Vi har inte ens 500 m till mål. Skitfan!! Jag vänder och flyger i planlöst omkring. Räddningsbåten har svårt att komma nära pga vågorna. 

Jag kommer ingenstans förutom bakåt. Nu är hon räddad. Men han har ingen bogserlina till mig. Just det, bogserlina står på packlistan inför nästa år. 

Jag gör en sista kraftansträngning och paddlar i land. På stranden står våra familjer och jag vill bara gråta. 

Susann är underkyld, skakar och klapprar tänder. Jag är genomblöt och alldeles matt efter 4,5h sjö-paddling. 

Samtidigt går första Solo-herren i mål. Grattis. Verkligen.

Vi kastar in handduken. 

http://www.areextremechallenge.se/index.html

Jag och Susann före start. 

Åre Extreme Challenge, man måste tydligen ha en sjöpaddlings-kajak

Vi har åkt till Åre hela familjen för att jag ska köra "Åre extreme Challenge" tillsammans med en kompis. Man tävlar antingen Solo, Duo eller Stafett. Vi kör alltså duo, vilket innebär att båda kör alla grenarna (18km paddling, 15km löpning uppför Åreskutan och 31km cykling, teknisk terräng) var för sig men måste komma imål tillsammans, endast en person bär chipet. 

Vi bestämde att vi skulle köra ihop för ca en månad sedan, ingen av oss hade någonsin paddlat kajak. 

Vi bokade in prova-på kajak på Friluftsfrämjandet. Det här var ju nemas problemas. Vi kommer ju inte vara snabbast direkt, men det ska ju bara vara en kul grej. Vi kör!

Lugn och fin kajaktur på Ekerö i stilla vatten

Framme i Åre ska jag hämta kajakerna vi bokat i sista min. Kl är 13.30, tid för besiktning av kajak för att få tävla är 10-17 sharp. 

-Jag har bokat kajaker. För vi ska tävla imorgon på sjön. 

-Jaha. Vet du vad du har bokat för nåt? 

-Nä. Måste jag ju ändå erkänna.

-Alltså det är forspaddlingskajaker. De är inte till för sjön. 

-Men vi ska ju bara paddla på sjön.

-Jaaaaa, det går säkert bra. Hur vana är ni? Har du tittat på dom?

*går och tittar*

Forspaddlingskajakerna på stranden

Det ser ut som sånna man kunde hyra när man var liten på stranden jämte trampbåtarna. Typ som plastbaljor. Kanske lite större. 

Kul. 

-Det går säkert bra. Är ni vana å paddla? 

-Nä. 

-Ok, ni kanske borde ta ngt annat. Eftersom dessa är svåra att styra och det blåser lätt upp på Åresjön.

-Vad finns det?

-Nä vi har bara dom där. 

-Hur gör vi då? 

-Jag tror allt är slut i Åre. 

...

Nu får jag ju lite lätt panik. 

Jag mailar en uthyrare och frågar om han gått återbud. Vi går och äter. 

Vi går tillbaks och testpaddlar forspaddlingskajaken. Den svänger hit och dit, men ligger iaf stadigt i vattnet. De stänger uthyrningen kl.15. 

De som jag mailade ang återbud ringer, vi har kanske en. 

Halleluja. 

Kl är 14.45. Vi får ta en röd forspaddlingskajak och åker till andra stället. Kanske man får ta och bogsera varandra eller nåt. 3 mil. Åker fel kl är nu 16. 

Det finns bara en äldre, handikapp-kajak utan kapell,  som saknar locket för vattentäta skottet. Vi lastar ändå och tänker köpa silvertejp på vägen. 

Kl. 16.43 är vi på besiktningen med denna kajaken. 

Kl. 16.45 inser vi att vi inte har de obligatoriska förbandsgrejerna med, de ligger på hotellrummet.

Kl. 16.47 kajaken är inte godkänd. Vi behöver hitta en annan, eller ta forspaddlingsplast-baljorna. 

"HAR NÅGON EN KAJAK över?" Ropar jag på parkeringsplatsen. 

Kolla med Urban där borta. Säger nån. 

En tjej säger: ni kan ta våra! De ligger vid huslänga 5. Ditåt. Vi ska byta till lite snabbare kajaker hos Urban. Kl är 16.57. 

Vi springer till huslänga 5, grabbar två gula kajaker och springer tillbaks till besiktningen. Hämtar kapell och flytväst från bilen. Lovar att visa förbandspåsen före obligatoriska tövlingsmötet kl 18. 

Och blir godkända. 

Kl är 17.08. 

Det var riktigt nära ögat. Men nu var vi kittade för paddlingen. Go go go!!!

Open water, Kyrksjön

- Simma till andra bryggan. Det är ung 200m och sen tillbaks. 

Lätt som en plätt.

Kyrksjön i Ängby, 200m tvärs över.

Men att simma med våtdräkt i grumlig fågelsjö är ju nåt helt annat än nöta längder i välupplyst simhall med blå botten. 200m brukar ju vara lättare än plätt. 

Men ute simmar man väldigt snett om man inte tittar och orienterar sig hela tiden.  För varje gång man försöker orientera sig tappar man ju fart. Så jag är hemskt sparsam med framåttittandet och simmar väldigt snett. Måste öva alltså. 

Över sjön till andra bryggan och tillbaks. 

Några gånger. Tre armtag, andas, ner titta framåt, tappa andan, andas igen, några armtag, fan jag glömde ju titta sist, paniktittar, sväljer grumligt vatten, andas. Simmar, simmar och simmar. In i vassen. 

Shit vad härligt. Glittrande solnedgång och ljummet vatten. Inget att få panik för. Grumlig botten, massa sjögräs, fiskar och änder som simmar omkring. 

Klart. Det är ju underbart att simma ute trots allt. 

Våtdräkten får man lättast av i vattnet. 

Ok. Ner i vattnet igen. Vad kallt det var, utan våtdräkt. Snabbt upp. Tack för idag! 

Workout Åre spinning

Första passet spinning. Ledare fd elitcyklist Berg. Intressant om än tråkigt upplägg 4 min intervaller. Som cyklist tränar du normalt längre intervaller, så 4 min är kort, extremt kort i cykelvärlden. 

Activo stod för pulsbandet, du gissar din maxpuls med hjälp av ålder, spänner på dig ett band och börjar trampa. 

Sen är det meningen att du ska komma upp i en viss puls vid ett visst tillfälle. (Det räknas alltid i % av maxpuls.) 

-Om du inte vet hur du ska få upp pulsen fråga din granne. Säger Berg. Lite smådrygt. Min granne säger trampa mera. Andra sidan tycker lägg på mera. Inget händer med min puls. Ingen förklaring om att det kan vara tidigt på morgonen, icke tillräckligt uppvärmd, överträning, syreskuld, förbättrad kondition, stumma muskler, infektion eller mjölksyra tas upp. Ok. Det är väl klart att man inte har koll på allt. Men som instruktör borde man veta olika orsaker, andra orsaker än lathet. Svetten droppar och jag kör på med 75% i puls. 

Tur att jag bokat in fler spinningpass. Nästa är Griffths. Tänk på andningen. Tänk på varför du sitter på cykeln. Fokusera. Blunda. Se dig. I can, I will and  I want.

Japp pulsen går upp.

Activio pulsskärm, du ser hur du ligger till. Typ. 

Men först på tredje spinningpasset flyger pulsen i skyn. Jag är segstartad. Trög i kroppen. 

Efter en utläggning om hur mjölksyratröskeln bör kännas, nämligen inte så mycket, som en pirrande svag känsla i musklerna. Här ska du ligga. De flesta kör för hårt och ligger över tröskeln. Det är det normala. Man tror tröskeln är där det känns apjobbigt. Men så är det inte.

Jessica Clarén

Korta intervaller. Pisskorta. Jag vågar ta i. Utan att kräkas. Det tar 10 sek innan creatinet är slut i muskeln. Så 20 sek intervaller it is. Det är bara att ösa på. Sen vila. Lätt som en plätt. Japp. Jag älskar spinning. 

Jag vet egentligen inte varför det alltid ska vara så mörk i cykelsalen, kanske för att slippa se grannen? Eller att se instruktören bättre? 

Åreskutan topptur, eller nästan

Det kändes ju inte som om jag var så jävla sämst, det var ju de andra som var så jävla duktiga. 

Men när den tanken släpper, andningen har tagit tag i bröstet som om man hade astma, ja då gäller det att man är högt, högt, högt uppe på fjället så att det är långt hem, alldeles för långt för att vända tillbaks och ge upp. 

Jag hade anmält mig till en topptur uppför Åreskutan, denna morgon, men pga extrem dimma springer vi i skidbacken och sommarleden och under liftarna och i knähög lera istället. Tjurruset släng dig i väggen. Leran rullar, fötterna glider och händerna sjunker ner djupt i mjuka myllan. 

Inte tappa skorna, inte tappa skorna, inte tappa...fuck jag skulle knytit fast dom hårdare.

Alla nivåer, stod det på passbeskrivningen. Jo fast det betyder ju inte att alla nivåer dyker upp. Tex på min nivå (dvs botten): bara jag, ja och stackarn som skulle gå sist, så ingen skulle tappas bort i dimman.

-Jag är uppvuxen i Jämtland, så det här är hemma för mig, säger den ena tjejen bredvid mig. 

En av killarna som springer skitfort är lite orolig för "Åre Extreme Challenge" . http://areextremechallenge.se/index.html

Jahapp, det är liksom inte jag. Alltså varken uppvuxen i fjällen eller orolig. Jag är bara jäkla svettig, blöt och lerig. Och lite sämst. Eller de andra var ju bättre. 

Jag har ju precis börjat springa. Vad förväntar jag mig? Varför utsätter jag mig för det här? 

Jag är bra. Jag kan, jag vill och jag gört. Simple as that.

Vilken känsla efteråt. Leriga, blöta, kalla kläder och skor och alla ombyteskläder ligger i bilen och nycklarna är hos vännen som kör en egen tur på fjället. Jag tror jag gråter en skvätt. Så jävla trött.

Nämen jag sitter väl i receptionen och väntar då och lyssnar på kommentarerna om hur smutsig jag är. Både en och fem gånger. 

Men snart ett yogapass, inomhus. I myskläder. 

Målförvirring

Jag håller på att bli tokig. Jag är extremt målförvirrad. Jag vill bli snabbare på milen. Snabbare på 5 km. Orka springa Göteborgsvarvet. Öka distansen så att jag kan springa Marathon. Jag vill simma snabbare och lugnare. Jag vill cykla längre och oftare. Jag vill åka mer cykel i skogen.

Jag på min mtb, på väg till skogen. Alldeles för sällan.

Jag vill springa trail i Vasaloppsspåret. Jag vill göra yoga flera timmar varje vecka.
Jag vill träna axlarna så att skadan inte känns alls längre. Jag vill kunna staka mig igenom nästa Vasalopp och förbättra mitt resultat med minst 2 timmar, eller helst 3.
Jag vill få muskler som syns utan att man spänner armarna.
Jag vill bli säkrare, lugnare och snabbare på allt.
Ibland måste jag lägga in vilodagar, fast de inte var planerade. Ibland gör kroppen helt enkelt för ont. Och ibland tar barnen mer tid än beräknat.
Fokus.
Vad är viktigast?
Nästa stora lopp: Vätternrundan
Nästa lopp: Spring cross. Imorgon 12km traillöpning i Stockholm.

Uppladdning, björnbärsdessert med kokos och honung. 

Womens health half marathon 2014

Helt plötsligt älskar jag pärlor. Jag måste absolut ha det där armbandet. Det enda beviset att jag gjorde det. Det enda beviset jag kan ha på mig jämt. Eller ja, nästan iaf.

Vem går omkring med en medalj anyway? 

Min längsta löptur före loppet? 11km.
- Kan du springa en mil, kan du springa 2.
Ok. Det stämde ju iofs. 

Det fanns farthållare, alltså personer som håller jämn fart under hela loppet som man kan springa jämnsides med. Perfekt för mig som inte äger någon löparklocka eller har någon som helst känsla för fart och tid. 

Men jag hade nog lätt struntat i farthållerskan om jag inte sprungit med en kompis *tack Susanne*. Jag hade bara som mål att komma i mål. Det var ju ett skitmål. Då kan man ju likagärna promenera. Typ. Maxtiden var 2:45h, farthållerskan (den långsammaste) höll 2:29h dvs 7min/km.

Det var lungt i typ 1,5h sen var det en plåga. Ont i lår. Ont i höft. Skavsår under armarna. Och visst kändes det i knäet? Och under fötterna. 

Det gäller ju att avgöra om det gjorde "normalt" ont eller om det gjorde "dags-å-bryta" ont. Nej, det gjorde nog bara "du-borde-definitivt-träna-lår-mer" ont. Så man mådde som man förtjänar. 

Undrar om man hade plågats mindre om man sprungit snabbare? Man hade ju plågats kortare tid. Eller sprungit in i väggen och inte orkat hela vägen. 

Med upprepad övning kommer erfarenhet. Och då kommer jag att veta. 

Inför Göteborgsvarvet om tre veckor gäller följande: träna lår (som fan, fast inte för mycket), skaffa ett linne utan sömmar under armarna, spring 3 mil/vecka, testa om jag kan springa på buljong. Serverar dom buljong på varvet? *kolla upp det

Starten.

Bansträckningen, 2 varv, typ samma som tjejmilen fast åt andra hållet.

Mera mat

Är det träningen eller maten som har störst betydelse? För vad? Har du koll? 

Jag kommer skriva mer om mat. Naturlig mat. Paleo och raw. Vid återhämtning och vid uppladda. Mat vid träning, mat när du inte tränar. Mat hur den borde vara. Mat hur den kunde vara. Sån mat som man hinner med, som är okomplicerad. Enkel mat helt enkelt. 

Rawfood, dessa rätter är rå blomkål med olika tillbehör. Enkelt? 

Löpning, hur fort går det egentligen?

Jag försökte att följa ett färdigt program, igen. Men jag är ledsen, jag har ingen löpar/gps klocka så jag vet inte hur fort det går. Visst jag har en app och ser vad snitthastigheten är efteråt, men under tiden nej det visar den inte. Jag har ju mobilen på armen. Borde kanske bära den i handen och kolla på den hela tiden..
Jag har iaf ingen känsla för hur fort jag springer just nu. Ingen aning, det känns fort. Det känns jobbigt. Men det känns som om man borde ha en klocka så att man vet om det kändes jobbigt eller inte, så att man vet om det kändes fort eller inte. Så att man ökar farten när det står i programmet spring i 6 min/km tempo.
Måste jag köpa en klocka? Ja! Den kostade 3000kr. Nej!

Spring i "fel" skor ibland, det ska förebygga skador. Här asfaltskorna i terrängen. Valde kanske en lite väl lerig dag och lite väl vita skor. 

Först distansen sen tiden. Jag kör på det så länge och min diffusa känsla. Tänkte 2 mil/vecka. Hörde då att en kompis sprang 4, lite drygt. Den veckan sprang jag inget alls. Man ska fan inte prata med folk alltså. Nu har jag då ökat målet till 2,5 mil. Jag har en runda på 5 km i skogen och en på 1 mil på grus/asfalt. Så jag måste åka till olika spår för att få till längre. Vägra springa två varv på asfaltsvägen. Skittråkigt!

Hon får följa med på 5 km rundan. 13 år ger sig till känna, eller så är hon bara uttråkad...