Skolidrotten i ny tappning

Total panik. Jag står i en sliten gympasal med svag svettdoft och föreläsaren går igenom banan. Banan? Jag trodde detta var ett föredrag och kanske nån uppvisning. Det skulle handla om hur man integrerar mobiltelefonen i gympaundervisningen i skolan. Nån app alltså. Trodde jag.
Jag hade anmält mig som frivillig att hjälpa till på årets hälso- och idrottskonvent på GIH (gymnastik- och idrottshögskolan) och jag gick på detta "föredrag" för att jag skulle tacka föredragshållaren och ge present i slutet av showen.
"Para ihop er två och två" magen knyter sig, flashback från skolan. Gah. Jag rusar ut. Visst var det ringar som dinglade från taket? Ringar!! Används dom fortfarande inom skolidrotten? Skandal! Stackars ungar.
Skärp dig!
Går in igen. Jag har fan gjort en svensk klassiker, men vågar inte hänga i några ringar? Bah!
Får en partner lätt som plätt. Vilka årskurser undervisar du? Inga jag är bara här och hjälper till. pluggar lite. och så.
Vi går igenom en övning efter en annan. Hjula, svinga i lian, ringarna, kullerbytta, balansgång. Ångest. Jag har inte varit på en gympamatta sedan gymnasiet. Resten av folket är gympalärare och gymnaster. Typ. Det visar sig att alla inte är supersmidiga ändå. Ingen bryr sig om mig dessutom. Förutom hon som filmar mig. Det är det det hela går ut på. Man filmar varandra ett varv genom banan och ger feedback, övar på tuffaste momenten och kör en gång till.
Vilken förbättring. Jag gör kullerbyttor i ringarna, svingar mig som tarzan i lianen och hoppar över bommarna. Lättplätt. Och det var tom lite roligt.
Varför var jag så rädd för det här i skolan? Varför var jag så anti skolgympan i gymnasiet?
Jo den här känslan infann sig aldrig. Kag fick aldrig någon förbättring. Mer den där nedvärderande känsla över att vara lång och gänglig och sämst och värdelös. Helt meningslöst. Det är klart man inte ville gå dit då.
Hoppas skolidrotten har förändrats.

Night trail run mörkt och dant

Lysande dimma, glittrande mossa, glimrande flygfän, vita svampar. I mörkret blir allt svart/vitt, jag lägger till en dos glitter, där har ni min värld. Allt är magiskt det är bara jag och skogen och Enya i hörlurarna. Och massor med pannlampor. Det är trångt, jag höjer musiken. Ett 100-tal löpare och ett gäng orienterare försvinner snabbt i mörkret. 

Man känner inte igen nån.

-susann är du där? 

-ja! 

-killarna?

-skit i dom.

Ja det förstås. Har man inte tränat behöver man inte väntas på. Det finns ju funktionärer som tar hand om dom sista. Hinner jag tänka precis före fallet. Ett sånt där när man glider i gruset och det slinker in barr och stenar i kompressionsstrumporna och knäet blöder. 

Det är mörkt. Alla springer förbi. Susann försvinner. Killarna passerar. 

-neeeeej! Jag springer ikapp och om och trängs. Skitbra. Ser Susann. Nu ligger jag först i vårt lilla gäng igen. Springer fel. Helt åt helvete. Vänder. Ligger sist. 

Springer om. Tappar bort Susann. Tittar efter reflexerna i träden och på marken. Ramlar tungt ner på blödande knä. Främmande bländar mig. 

-allt ok?

-absolut, ljuger jag.

Alla springer vidare. Jag haltar. Jädrans. Springer. Aj. Går. 

Vad vackert det är här. Lysande dimma, glittrande mossa. My ass. Jävla kall dimma och ensam. Enya har slutat låta. Mörkret slukar mig. Undrar om jag ska släcka och bara försvinna ett tag? Nån orienterare rusar förbi. Va fan, är han inne på sitt andra varv eller?

Några springer förbi supersakta. Suuuuupersakta kan jag också springa. Hänger på. Biter ihop. Håller ikapp. De pratar, säger något. En vänder sig mot mig. Jag höjer musiken. Tror dom att jag vill prata, hade dom fel. 

Nu går vi mot mål. 

Det känns inget i muskelbristningen, det var ju mitt mål. Jävla skitmål. 

Marshaller på vägen. Mysigt. Det är nog ganska trevligt ändå. 

Älskar ju mörkret. Man behöver liksom inte vara trevligt när det är mörkt. Ingen kommer ändå känna igen mig igen. Någonsin. 

Kommer in typ 5:a från slutet. Svettig som få. Det gör inte ens ont i knäet. Eller i nån muskelbristning. Yeah. 

Inget att skylla på inför Lidingö nästa helg. 

Nu kör vi!

Lidingöloppet 15k+30k

Susann och jag före Lidingöloppet 30k

Planen var ju att springa idag med. Bara ett kort fjuttigt lopp. 1 mil. Det går ju superfort.  Ja. om jag idag bara hade haft sådär normalt ont i musklerna, som man har efter ett lopp eller om det bara hade gjort haft ont i ett av knäna, eller bara haft en svullen fot, då hade jag nog åkt till Lidingö idag med, köat och parkerat och promenerat långa kilometrar till starten. Idag skulle jag ha gjort klart min tjejklassiker. Den trevligaste och kortaste av alla klassiker. Tänk vad skönt att jogga en mil i solsken. Men istället måste jag ha kryckor för att kunna förflytta mig från soffan.

Igår kom jag iaf imål på både halva och hela Lidingöloppet. Halvklassikern och Klassikern klar.

Målet var att ta mig runt och att den nyligen läkta muskelbristningen som föranledde 6 veckors löpvila före loppet, skulle hålla. 

Fick lite tejphjälp av en klasskompis.

Planen var att jogga lugnt de första 15 och sen köra 30-loppet med en kompis också det lugnt och sansat och jämt. 

Före 15k start. Halva Lidingöloppet och sista delen i halvklassikern. 

De första 15 var inte alls så behagliga som jag hade tänkt mig, trots att jag gick i många backar och tog på mig typ 1h50min. Efter loppet fick jag promenera typ 2,5 km tillbaks till starten. Jag var sliten. Och handen på hjärtat, så var jag nog inte i den löpform jag hade tänkt mig heller. Skyller på muskelbristningen. Såklart.

Redo för nästa 30km. Sus skulle dra mig om det behövdes. Men redan efter 4km märkte jag att jag inte kommer kunna hålla vårt planerade tempo. Va fan!! Knäna gav vika i nerförsbackarna och det kändes helt ostadigt och typ bedövat, hellre ont än bedövat säger jag, skitobehagligt! Så jag fick ta det lugnt nerför! Skit. Nerför är ju min specialitet!  Jag släppte Sus efter 6 km, hon kunde ju köra lugnt in på vårt sub 4 mål, kanske kanske skulle jag klara att öka snart igen. Nu hade jag iaf sprungit 21km totalt sett (6+15km). 

Jag joggade på och gick i alla nerförsbackar (med raka ben och supersnygg stil). Efter halva loppet gick jag hela tiden, eller jag tänkte: jag springer på flacken. Vet ni hur flackt det är på Lidingöloppet? Nä just det, inte alls flackt. Så jag gick. Det var många som började gå här vid 15km, och när jag tänkte att jag ju redan sprungit 30, kändes det lite bättre. 

Jag råkade möta nån från startgrupp nr sist i en av depåerna (jag startade i grupp 7 och han typ 18), då kändes det skit igen. Varför gör man sånthär? 

Jag fick börja gå baklänges i nerförsbackarna, då kändes det nästan normalt i knäna. Många andra hängde på och jag blev jäkligt snabb på det. Heja mig! Nåt att skriva i CV't: skitbra på att hitta på nya sätt att ta sig igenom smärtande situationer.

Det var ett litet lämmeltåg av haltande motionärer som gick mot mål. Det pratades och skojades, delades ut stretchtips och oro ang reptider  diskuterades, hur trevligt som helst,  hade man bara inte haft så himla ont. Fast då hade jag ju å andra sidan inte gått här bak heller.

Jag bytte från musik till marathonpodden med Petra Månström och en intervju med Lisa Norden. De pratade om misslyckade lopp (så passande) och huruvida man bör bryta när man känner att det här inte går vägen. -Har man ställt sig på startlinjen får man ju allt stå sitt kast, sa Lisa. Annars skulle ju förmodligen halva startfältet bryta innan halva loppet var över. 

Nä det går ju inte skrattar jag och haltar vidare. Ont i foten för den snedbelastas pga knäet och smärta i andra knäet för att jag avlastar första knäet. Höften gungar och ryggen hugger. Känner mig svullen och avdomnad i fötterna, tårna gör ont. 

Nån klappar mig på axeln,
- Hur går det? Nu kör vi det sista! Kom igen! 

Tack du vänliga själ! Sprang en bit igen. Ska jag gå omkring här i skogen och gnälla på vart jag har ont? Skitfan, nu kör vi. Alla marathonlöpare har ont!
De sista 5km  tog 1 timme. En sak bara om man blir kissnödig och har svårt att gå, klättra inte uppför ett dike och sätt dig i skogen då, very bad idea.

Upploppet. Äntligen.

Och jag kunde inte ens springa på upploppet, jag var kall och frös och ingen ursäktade min tid med att jag sprungit 2 lopp. Eller att jag blev klar med 2 klassiker idag. 

Men jag gjorde det för min egen skull. Eller hur! Och för att få den där jäkla klassikermedaljen, ja och den för halvklassikern! 

Halva loppet, hälften så stor medalj. 

HÅEC14 Åre Extreme Challenge 2014

Race report.

Till synes lugnt väder före start

Vad vi gjorde dagen innan tävlingen ser du här:
Träning helt enkelt: Åre Extreme Challenge, man måste tydligen ha en sjöpaddlings-kajak

Vi sitter i vattnet 8.53. Vi driver bort från startbojen. Paddlar och kommer inte rätt. Hur funkar rodret? Tydligen inte alls. Drar upp det och vänder. Starten går kl.9. Vi är inte på rätt sida om bojen. Panik. Stress.

-Starten är hitåt! Skrålar funktionären i båten vid startbojen och pekar med hela handen åt motsatt håll. Jaja, vi försöker ju. 

Men va faan. Kajaken lyder inte, rodret funkar inte och det kommer sidokastvindar över sjön, dit vi ska. 

Min värsta mardröm som är att ramla i sjön, känns väldigt, väldigt nära redan såhär före start.  

Ser flera som ligger och kramar sina surfskis i vattnet (en smal kajak utan kapell). Och nu känner jag ångest och nervositet på riktigt. Jag har ingen våtdräkt på, inte ens nån vindjacka. Vart kom vinden ifrån liksom? Solen skiner ju! 

Tur att vi har tunga, stadiga och stabila kajaker, även om jag ännu inte fått kläm på riktning, roder och balans. 

Våra stadiga kajaker

Skulle man kanske ha provpaddlat kajaken? Eller frågat hur man styr med roder? Eller hur gör man om det blåser?

Eller kanske kajakat mer än 3h i lungt vatten i fis-fika-fart. Men såhär efteråt vart det ju lite mer utmaning, lite mer av en sport. 

En sak är ju säkert, vi hade varit rökta direkt i forspaddlingskajakerna. 

Jag skrattar nervöst, vi är ju inte riktigt kloka. 

5 minuter efter start var de flesta borta förutom dom typ 10 som låg i vattnet. Många kom upp snabbt som fasiken men många ramlade i igen. Det var riktigt kallt i vattnet, några ligger uppkravlade längs stranden på andra sidan och räddningsbåtarna åker skytteltrafik. 

Det visslas här och det visslas där (man blåser i visselpipan när man behöver assistans). 

Vi är nu äntligen på andra sidan sjön och det är ju mycket bättre att hå vågorna rakt mot sig än från sidan men ändå. Det här är kämpigt. 

Snart hör vi visselljud igen och ser några kajaker. En person ligger i vattnet och visslar för fulla muggar. Han når inte sin surfski och flyter i flytvästen. Nån försöker dra hans kajak närmare. Vi börjar också vissla. 

Vart är räddningsbåten? Shitfan. Han kommer inte upp i kajaken. Helt slut, känner inte sina ben. 

Vart är räddningskajaken? Vad gör vi? Jag kommer ju gå omkull om jag försöker hjälpa till. Kommer närmare och snarare stör än hjälper till. Vi stannar och försöker peppa och vara socialt stöd.

En överfull räddningsbåt kommer äntligen och drar upp även honom.

Fler saker att tänka på inför nästa år förutom att köra en paddlingskurs: gå kajak-räddningskurs och ha med bogserlina. 

Nu är vi ensamma igen. Inser att räddningsbåtarna har fullt upp med de andra 200 deltagarna som ligger långt före oss. Nu gäller det att paddla stadigt. Det kommer liksom ingen bakom oss som skulle kunna hjälpa till. 

Fortsätt paddla, fortsätt paddla. 

Fortfarande vid gott mod vid första lyftet.

Klockan är 10.43 vid första lyftet inte ens hälften är avklarad. 

Det är nog ingen ide att vi hoppas på att hinna cykla, man behöver vara vid cykelväxlingen i Huså senast kl 15 och då ska man ha hunnit med att kuta upp och ner för Åreskutan först.

Men nu medvind!! Tjohooo! 

Vart ska vi? Vart vänder man? 

Ända bort till forsen med en ilandstigning och kisspaus. 

Vi vänder. Vägg. Vi kommer ju ingenstans. Vi paddlar i evigheter, men sämst teknik. Det blåser upp. Från två håll. Vågor överallt. Man paddlar och hoppar över vågorna, smackar ner i vattnet. Paddla, paddla, sluta för fan inte å paddla. Vågor över kajaken, vatten över flytväst, jag har en liten sjö på kapellet. Nu har vi paddlat i 4h. 

En räddningsbåt kommer. 

Du får gärna hålla dig nära oss! 

Jo jag hade tänkt det. 

Shit, ser det så illa ut? 

Han ringer in till land: jag har hittat startnr 804. Ja dom är här.
Extremt många som har brutit under paddlingen, extremt många underkylda, extrem otur med vädret. Men det här får man räkna med på en fjällsjö.

Min duo-partner Susann skriker till, nu går hon runt. NEj!! Vi har inte ens 500 m till mål. Skitfan!! Jag vänder och flyger i planlöst omkring. Räddningsbåten har svårt att komma nära pga vågorna. 

Jag kommer ingenstans förutom bakåt. Nu är hon räddad. Men han har ingen bogserlina till mig. Just det, bogserlina står på packlistan inför nästa år. 

Jag gör en sista kraftansträngning och paddlar i land. På stranden står våra familjer och jag vill bara gråta. 

Susann är underkyld, skakar och klapprar tänder. Jag är genomblöt och alldeles matt efter 4,5h sjö-paddling. 

Samtidigt går första Solo-herren i mål. Grattis. Verkligen.

Vi kastar in handduken. 

http://www.areextremechallenge.se/index.html

Jag och Susann före start. 

Åre Extreme Challenge, man måste tydligen ha en sjöpaddlings-kajak

Vi har åkt till Åre hela familjen för att jag ska köra "Åre extreme Challenge" tillsammans med en kompis. Man tävlar antingen Solo, Duo eller Stafett. Vi kör alltså duo, vilket innebär att båda kör alla grenarna (18km paddling, 15km löpning uppför Åreskutan och 31km cykling, teknisk terräng) var för sig men måste komma imål tillsammans, endast en person bär chipet. 

Vi bestämde att vi skulle köra ihop för ca en månad sedan, ingen av oss hade någonsin paddlat kajak. 

Vi bokade in prova-på kajak på Friluftsfrämjandet. Det här var ju nemas problemas. Vi kommer ju inte vara snabbast direkt, men det ska ju bara vara en kul grej. Vi kör!

Lugn och fin kajaktur på Ekerö i stilla vatten

Framme i Åre ska jag hämta kajakerna vi bokat i sista min. Kl är 13.30, tid för besiktning av kajak för att få tävla är 10-17 sharp. 

-Jag har bokat kajaker. För vi ska tävla imorgon på sjön. 

-Jaha. Vet du vad du har bokat för nåt? 

-Nä. Måste jag ju ändå erkänna.

-Alltså det är forspaddlingskajaker. De är inte till för sjön. 

-Men vi ska ju bara paddla på sjön.

-Jaaaaa, det går säkert bra. Hur vana är ni? Har du tittat på dom?

*går och tittar*

Forspaddlingskajakerna på stranden

Det ser ut som sånna man kunde hyra när man var liten på stranden jämte trampbåtarna. Typ som plastbaljor. Kanske lite större. 

Kul. 

-Det går säkert bra. Är ni vana å paddla? 

-Nä. 

-Ok, ni kanske borde ta ngt annat. Eftersom dessa är svåra att styra och det blåser lätt upp på Åresjön.

-Vad finns det?

-Nä vi har bara dom där. 

-Hur gör vi då? 

-Jag tror allt är slut i Åre. 

...

Nu får jag ju lite lätt panik. 

Jag mailar en uthyrare och frågar om han gått återbud. Vi går och äter. 

Vi går tillbaks och testpaddlar forspaddlingskajaken. Den svänger hit och dit, men ligger iaf stadigt i vattnet. De stänger uthyrningen kl.15. 

De som jag mailade ang återbud ringer, vi har kanske en. 

Halleluja. 

Kl är 14.45. Vi får ta en röd forspaddlingskajak och åker till andra stället. Kanske man får ta och bogsera varandra eller nåt. 3 mil. Åker fel kl är nu 16. 

Det finns bara en äldre, handikapp-kajak utan kapell,  som saknar locket för vattentäta skottet. Vi lastar ändå och tänker köpa silvertejp på vägen. 

Kl. 16.43 är vi på besiktningen med denna kajaken. 

Kl. 16.45 inser vi att vi inte har de obligatoriska förbandsgrejerna med, de ligger på hotellrummet.

Kl. 16.47 kajaken är inte godkänd. Vi behöver hitta en annan, eller ta forspaddlingsplast-baljorna. 

"HAR NÅGON EN KAJAK över?" Ropar jag på parkeringsplatsen. 

Kolla med Urban där borta. Säger nån. 

En tjej säger: ni kan ta våra! De ligger vid huslänga 5. Ditåt. Vi ska byta till lite snabbare kajaker hos Urban. Kl är 16.57. 

Vi springer till huslänga 5, grabbar två gula kajaker och springer tillbaks till besiktningen. Hämtar kapell och flytväst från bilen. Lovar att visa förbandspåsen före obligatoriska tövlingsmötet kl 18. 

Och blir godkända. 

Kl är 17.08. 

Det var riktigt nära ögat. Men nu var vi kittade för paddlingen. Go go go!!!

Open water, Kyrksjön

- Simma till andra bryggan. Det är ung 200m och sen tillbaks. 

Lätt som en plätt.

Kyrksjön i Ängby, 200m tvärs över.

Men att simma med våtdräkt i grumlig fågelsjö är ju nåt helt annat än nöta längder i välupplyst simhall med blå botten. 200m brukar ju vara lättare än plätt. 

Men ute simmar man väldigt snett om man inte tittar och orienterar sig hela tiden.  För varje gång man försöker orientera sig tappar man ju fart. Så jag är hemskt sparsam med framåttittandet och simmar väldigt snett. Måste öva alltså. 

Över sjön till andra bryggan och tillbaks. 

Några gånger. Tre armtag, andas, ner titta framåt, tappa andan, andas igen, några armtag, fan jag glömde ju titta sist, paniktittar, sväljer grumligt vatten, andas. Simmar, simmar och simmar. In i vassen. 

Shit vad härligt. Glittrande solnedgång och ljummet vatten. Inget att få panik för. Grumlig botten, massa sjögräs, fiskar och änder som simmar omkring. 

Klart. Det är ju underbart att simma ute trots allt. 

Våtdräkten får man lättast av i vattnet. 

Ok. Ner i vattnet igen. Vad kallt det var, utan våtdräkt. Snabbt upp. Tack för idag! 

Workout Åre spinning

Första passet spinning. Ledare fd elitcyklist Berg. Intressant om än tråkigt upplägg 4 min intervaller. Som cyklist tränar du normalt längre intervaller, så 4 min är kort, extremt kort i cykelvärlden. 

Activo stod för pulsbandet, du gissar din maxpuls med hjälp av ålder, spänner på dig ett band och börjar trampa. 

Sen är det meningen att du ska komma upp i en viss puls vid ett visst tillfälle. (Det räknas alltid i % av maxpuls.) 

-Om du inte vet hur du ska få upp pulsen fråga din granne. Säger Berg. Lite smådrygt. Min granne säger trampa mera. Andra sidan tycker lägg på mera. Inget händer med min puls. Ingen förklaring om att det kan vara tidigt på morgonen, icke tillräckligt uppvärmd, överträning, syreskuld, förbättrad kondition, stumma muskler, infektion eller mjölksyra tas upp. Ok. Det är väl klart att man inte har koll på allt. Men som instruktör borde man veta olika orsaker, andra orsaker än lathet. Svetten droppar och jag kör på med 75% i puls. 

Tur att jag bokat in fler spinningpass. Nästa är Griffths. Tänk på andningen. Tänk på varför du sitter på cykeln. Fokusera. Blunda. Se dig. I can, I will and  I want.

Japp pulsen går upp.

Activio pulsskärm, du ser hur du ligger till. Typ. 

Men först på tredje spinningpasset flyger pulsen i skyn. Jag är segstartad. Trög i kroppen. 

Efter en utläggning om hur mjölksyratröskeln bör kännas, nämligen inte så mycket, som en pirrande svag känsla i musklerna. Här ska du ligga. De flesta kör för hårt och ligger över tröskeln. Det är det normala. Man tror tröskeln är där det känns apjobbigt. Men så är det inte.

Jessica Clarén

Korta intervaller. Pisskorta. Jag vågar ta i. Utan att kräkas. Det tar 10 sek innan creatinet är slut i muskeln. Så 20 sek intervaller it is. Det är bara att ösa på. Sen vila. Lätt som en plätt. Japp. Jag älskar spinning. 

Jag vet egentligen inte varför det alltid ska vara så mörk i cykelsalen, kanske för att slippa se grannen? Eller att se instruktören bättre? 

Åreskutan topptur, eller nästan

Det kändes ju inte som om jag var så jävla sämst, det var ju de andra som var så jävla duktiga. 

Men när den tanken släpper, andningen har tagit tag i bröstet som om man hade astma, ja då gäller det att man är högt, högt, högt uppe på fjället så att det är långt hem, alldeles för långt för att vända tillbaks och ge upp. 

Jag hade anmält mig till en topptur uppför Åreskutan, denna morgon, men pga extrem dimma springer vi i skidbacken och sommarleden och under liftarna och i knähög lera istället. Tjurruset släng dig i väggen. Leran rullar, fötterna glider och händerna sjunker ner djupt i mjuka myllan. 

Inte tappa skorna, inte tappa skorna, inte tappa...fuck jag skulle knytit fast dom hårdare.

Alla nivåer, stod det på passbeskrivningen. Jo fast det betyder ju inte att alla nivåer dyker upp. Tex på min nivå (dvs botten): bara jag, ja och stackarn som skulle gå sist, så ingen skulle tappas bort i dimman.

-Jag är uppvuxen i Jämtland, så det här är hemma för mig, säger den ena tjejen bredvid mig. 

En av killarna som springer skitfort är lite orolig för "Åre Extreme Challenge" . http://areextremechallenge.se/index.html

Jahapp, det är liksom inte jag. Alltså varken uppvuxen i fjällen eller orolig. Jag är bara jäkla svettig, blöt och lerig. Och lite sämst. Eller de andra var ju bättre. 

Jag har ju precis börjat springa. Vad förväntar jag mig? Varför utsätter jag mig för det här? 

Jag är bra. Jag kan, jag vill och jag gört. Simple as that.

Vilken känsla efteråt. Leriga, blöta, kalla kläder och skor och alla ombyteskläder ligger i bilen och nycklarna är hos vännen som kör en egen tur på fjället. Jag tror jag gråter en skvätt. Så jävla trött.

Nämen jag sitter väl i receptionen och väntar då och lyssnar på kommentarerna om hur smutsig jag är. Både en och fem gånger. 

Men snart ett yogapass, inomhus. I myskläder. 

Målförvirring

Jag håller på att bli tokig. Jag är extremt målförvirrad. Jag vill bli snabbare på milen. Snabbare på 5 km. Orka springa Göteborgsvarvet. Öka distansen så att jag kan springa Marathon. Jag vill simma snabbare och lugnare. Jag vill cykla längre och oftare. Jag vill åka mer cykel i skogen.

Jag på min mtb, på väg till skogen. Alldeles för sällan.

Jag vill springa trail i Vasaloppsspåret. Jag vill göra yoga flera timmar varje vecka.
Jag vill träna axlarna så att skadan inte känns alls längre. Jag vill kunna staka mig igenom nästa Vasalopp och förbättra mitt resultat med minst 2 timmar, eller helst 3.
Jag vill få muskler som syns utan att man spänner armarna.
Jag vill bli säkrare, lugnare och snabbare på allt.
Ibland måste jag lägga in vilodagar, fast de inte var planerade. Ibland gör kroppen helt enkelt för ont. Och ibland tar barnen mer tid än beräknat.
Fokus.
Vad är viktigast?
Nästa stora lopp: Vätternrundan
Nästa lopp: Spring cross. Imorgon 12km traillöpning i Stockholm.

Uppladdning, björnbärsdessert med kokos och honung. 

Womens health half marathon 2014

Helt plötsligt älskar jag pärlor. Jag måste absolut ha det där armbandet. Det enda beviset att jag gjorde det. Det enda beviset jag kan ha på mig jämt. Eller ja, nästan iaf.

Vem går omkring med en medalj anyway? 

Min längsta löptur före loppet? 11km.
- Kan du springa en mil, kan du springa 2.
Ok. Det stämde ju iofs. 

Det fanns farthållare, alltså personer som håller jämn fart under hela loppet som man kan springa jämnsides med. Perfekt för mig som inte äger någon löparklocka eller har någon som helst känsla för fart och tid. 

Men jag hade nog lätt struntat i farthållerskan om jag inte sprungit med en kompis *tack Susanne*. Jag hade bara som mål att komma i mål. Det var ju ett skitmål. Då kan man ju likagärna promenera. Typ. Maxtiden var 2:45h, farthållerskan (den långsammaste) höll 2:29h dvs 7min/km.

Det var lungt i typ 1,5h sen var det en plåga. Ont i lår. Ont i höft. Skavsår under armarna. Och visst kändes det i knäet? Och under fötterna. 

Det gäller ju att avgöra om det gjorde "normalt" ont eller om det gjorde "dags-å-bryta" ont. Nej, det gjorde nog bara "du-borde-definitivt-träna-lår-mer" ont. Så man mådde som man förtjänar. 

Undrar om man hade plågats mindre om man sprungit snabbare? Man hade ju plågats kortare tid. Eller sprungit in i väggen och inte orkat hela vägen. 

Med upprepad övning kommer erfarenhet. Och då kommer jag att veta. 

Inför Göteborgsvarvet om tre veckor gäller följande: träna lår (som fan, fast inte för mycket), skaffa ett linne utan sömmar under armarna, spring 3 mil/vecka, testa om jag kan springa på buljong. Serverar dom buljong på varvet? *kolla upp det

Starten.

Bansträckningen, 2 varv, typ samma som tjejmilen fast åt andra hållet.

Mera mat

Är det träningen eller maten som har störst betydelse? För vad? Har du koll? 

Jag kommer skriva mer om mat. Naturlig mat. Paleo och raw. Vid återhämtning och vid uppladda. Mat vid träning, mat när du inte tränar. Mat hur den borde vara. Mat hur den kunde vara. Sån mat som man hinner med, som är okomplicerad. Enkel mat helt enkelt. 

Rawfood, dessa rätter är rå blomkål med olika tillbehör. Enkelt? 

Löpning, hur fort går det egentligen?

Jag försökte att följa ett färdigt program, igen. Men jag är ledsen, jag har ingen löpar/gps klocka så jag vet inte hur fort det går. Visst jag har en app och ser vad snitthastigheten är efteråt, men under tiden nej det visar den inte. Jag har ju mobilen på armen. Borde kanske bära den i handen och kolla på den hela tiden..
Jag har iaf ingen känsla för hur fort jag springer just nu. Ingen aning, det känns fort. Det känns jobbigt. Men det känns som om man borde ha en klocka så att man vet om det kändes jobbigt eller inte, så att man vet om det kändes fort eller inte. Så att man ökar farten när det står i programmet spring i 6 min/km tempo.
Måste jag köpa en klocka? Ja! Den kostade 3000kr. Nej!

Spring i "fel" skor ibland, det ska förebygga skador. Här asfaltskorna i terrängen. Valde kanske en lite väl lerig dag och lite väl vita skor. 

Först distansen sen tiden. Jag kör på det så länge och min diffusa känsla. Tänkte 2 mil/vecka. Hörde då att en kompis sprang 4, lite drygt. Den veckan sprang jag inget alls. Man ska fan inte prata med folk alltså. Nu har jag då ökat målet till 2,5 mil. Jag har en runda på 5 km i skogen och en på 1 mil på grus/asfalt. Så jag måste åka till olika spår för att få till längre. Vägra springa två varv på asfaltsvägen. Skittråkigt!

Hon får följa med på 5 km rundan. 13 år ger sig till känna, eller så är hon bara uttråkad...

Revansch! World Triathlon Stockholm 2014

Alltså, man kan ju köra en sprint-distans utan att träna så mycket före, tro inte att det är en legitim ursäkt att inte deltaga! 

750m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Låter inte så farligt. Eller hur? Varken jag eller min cykel hade varit på tur på flera månader före eventet. Cykeln hade varit på verkstan (styret, hjulet, däcket och växlarna var tvungna att bytas) och jag i nackkrage (revben, skulderblad och lunga skulle bytas, jag menar läka). Men tävla det skulle vi. Mr Bianchi och jag!

Nummerlappen skulle sitta som en flagga. Typ.

I år är det andra gången jag kommer att delta i sprinten i Stockholm. Detta år kommer jag att ha tränat före.

Mitt enkla mål är att förbättra min tid. Jag vill ha en tid som inte innebär att folk frågar om jag körde olympisk distans.

-Nä, svarar jag då, jag tog det bara väldigt otränat liksom. (den långa historian är förstås att dra allt det där om cykelolyckan, men vem orkar?) 

Det gick bra och det var superroligt, även om folk tror att jag cyklade för många varv eller sprang vilse. Det är väl skitsamma hur snabbt det gick (eller inte). För jag är ju sedan dess en TRIATHLET. Ha! Och de flesta frågar ju inte om hur snabbt man sprang. De vet ju inte ens hur långt det var. De tror att man kört en ironman eller nåt och är mäkta imponerade ändå. Och det är ju huvudsaken, att folk blir impade över det man gör, eller hur? Haha.

Min egna fan-club. 

Så i år tänkte jag förbättra min tid.

Så vad har jag gjort för åtgärder då?

Förra året fick jag total panik vid simningen och började någon slags tant-bröstsimmande. En snäll båt kom förbi och lät mig pusta ut lite och jag bröstade vidare, hela vägen. Det gick bra och jag kom inte sist.

Lösning inför i år: Jo jag går en simkurs i openwater crawl och simmar 3-4 gånger/vecka och jag kommer att ha testat min våtdräkt i vatten före. Helst kallt vatten. Nämligen Vansbro.

Förra året vid cyklingen så tappade jag vattenflaskan, vinglade, ramlade, klickade ur skorna försent och sen hoppade kedjan av när jag växlade. En snäll MC kom förbi och hjälpte till och jag rullade vidare med skrapsår och skärrad blick. 

Min plan: Jag har kört med trainer hela vintern. Alltså ställt cykeln inomhus framför Tv´n och tränar med vattenflaskan. Ta ur, drick, sätt tillbaks, ta ur, drick, sätt tillbaks. Och förlora inte fokus! Titta på motspelarna i Tv´n! Växla upp, växla ner, fortsätt trampa, växla upp, växla mer.

Förra året ville benen INTE springa efter cyklingen och jag blev omsprungen av ungdomarna ur sista startgruppen (psykbryt). Men en snäll publik hejade fram även mig. Och hur dom hejade sen, man trodde ju dom menade allvar! Benen fick fart!

Nu har jag löpt nästan regelbundet hela vintern och jag är tack vare Öppet Spår grym på att äta gelé i farten. Mums…

På väg uppför slottsbacken kände jag mig som vilken vinnare som helst. Fy Fan vilken prestation!

Heja mig!

-Nu kan du kalla dig för triathlet! Sa speakern vid målgången.

Och det har du rätt i, det kallar jag mig för hela tiden numera!

Den blåa matten var tom i växlingsomtådet, men känslan av Stockholm Triathlon hängde kvar än en stund medans jag hämtade min cykel. 

http://stockholm.triathlon.org/

Jurmala en glömd håla utanför Riga

Löpning är en ensamsport för det mesta. Jag älskar ödemark. Man springer och lyssnar och känner och vill inte prata. Med någon.

Man glömmer att man saknar havet. Men så plötsligt slår det en. Men vind och våg. Jag har längtar efter havet! Och nu är du här!

24 km sandstrand. Perfekt för en joggingtur. Marathon fram och tillbaks. Nä nu ska vi inte överdriva. Barfotalöpning i riktigt mjuk sand. Väldigt jobbigt för senor och fästen, men å så nyttigt. 

Springer där det är hårdare. Då kan jag springa längre. Jag ler. Och gråter. Vinden är skoningslös. Den lockar fram tårar hos den tappraste av krigarna. Jag sträcker ut armarna och skriker. Kom och ta mig om du kan. 

Ingen hör mig. Och tur är väl det. Lettiska mentalsjukhus låter inte så lockande. 

Jag springer ännu längre ned och vattnet forsar över mina nakna fötter. Det fruktansvärt iskalla vattnet biter tag och mitt blod stelnar till för en sekund. 

Det som inte dödar...

Kylan var värre än det ljumna kneipbadet vi besökte kvällen innan. 

Spa finns det gott om men inget slår ett vinande hav. Längtar till sommaren. Då det vinande havet blir simvänligt. Då jag kan spana efter fiskar och snäckor och bli sjösjuk på riktigt. Fast då i Medelhavet och inte i Östersjön i en liten håla utanför Riga. 

Het Yoga på Färingsö

Vilodag, Yogadag. 2h i ett för hett rum. Hur tänkte jag nu?

Mina yogabyxor är av det tjockare slaget. Så att man inte fryser. De fladdrar lite, men sitter åt vid fötterna så de inte åker upp när man står på huvudet.

Jag stod inte på huvudet och de fladdrade inte idag. De klibbade.

"Skorna" vart också för varma

Jag har hört från en mycket bestämd Yogi, att yoga utövar man där det är kallt, annars fungerar det inte optimalt. Tänk asket. Man gick upp i bergen tidigt på morgonen i Indien för att praktisera yoga. Inte dagtid. Med solen i zenit.

Det är kväll och mörker. Och kallt ute. Kanske kallare än det någonsin blir i Indien i bergen en tidig morgon.

Men det är ju så mycket roligare med värme. Vi längtar ju efter solen och sommaren. Och när man kan tänja sig som en gummiman känner man sig ju som en lyckad yogi. Och svettas.

Det behöver ju inte fungera optimalt heller just nu. Det är ju ingen tävling. Alls faktiskt. Bara slappna av. Jag behöver inte tänka på tings varande eller nuet. Bara spänn rotlås och maglås. Muladhara. Och så lite andning på det med rullad tunga och släpp för f-n  inte tårna med blicken. Mina tankar blir grötiga. Tungan vill inte andas. Min rygg tänjer sig lite för långt och det kittlar när svetten rinner nerför ryggen. Om jag kliar nu ramlar jag ihop. Jag måste hålla ihop och släppa efter. Men ändå hålla igen min överrörliga kropp. Imorgon får jag se om jag lyckades. Det hade varit så skönt att kunna göra yoga på hemmaplan. Bara för att göra det enkelt. 

Två timmar flyger och jag sitter och immar igen rutorna på bilen.

Underbart. Längtar efter en dusch och en vilodag imorgon istället.

Sonjas Yoga på facebook

Personbästa mot personsämsta

Utgångsläget vs resultat, varför tar ingen hänsyn till det? 
Det verkar ju som om vissa har ett ganska bra PersonSämsta när det kommer till löpning, typ sämsta ever är 6 min/km. 

Varför kan vissa bara sprinta milen helt fucking otränade på typ under 60 min? Uppvärmingstempo. "Jag tog det lite lugnt" liksom. My ass. Hjärtattackstempo, det är vad det är!

Midnattsloppet förra året på 1h 12 min

Borde man inte alltid ange sin sämsta tid samtidigt med sitt PersonBästa? PersonSämsta vs PB.
- Vad springer du milen på?
- Nu springer jag på 59 men mitt sämsta var 63 min.

Jämföres med: - Nu springer jag på 60 och mitt sämsta var 75. 

Låter inte lika bra?

Jag har förbättrat mig med 15 min. WOW!!

Jag efter tjejmilen 2013, på 1h 13min.

Är det medfödd syreupptagningsförmåga som gör skillnaden? Medfödd smärtålighet? Att man idrottat när man var yngre?

Vi är alla olika och man tävlar bara med sig själv. Jo Tjena!

Har ni tänkt på att typ ingen har sprungit milen över 60, för om man gör det så skäms man och håller truten.

Tystnad.
- Nä jag springer inte så fort.

Men du springer och du har sprungit 1 mil! 

I år bara ska jag under timmen. Och testa Om det är lathet som ligger bakom. Och om det var för lite löpträning förra året. För det var det ju absolut. 

Men jag är ändå hemskt avundsjuk på er som börjar springa på mitt måltempo direkt, utan tårar och smärta. 



 

Inför Vättern, 97 dagar kvar

Första turen på racern ute i år! Yippiiii!

Vi har bara en bil just nu, så antingen cyklar jag till simkursen eller så blir det ingen kurs. 

Men så slår det mig, vad mörkt det är! Bäcksvart. Shit, det hade jag inte räknat med. Pannlampa på och lampor och reflexväst och rolig blinkande rosa reflex.

Kanske skulle jag köpt en dyrare pannlampa ändå. Nä, det här blir ju farligt.

Lampans svaga sken.

-älskling jag kan nog inte cykla till simningen ändå, det är för mörkt ute! 

-det blir bättre när du väl är ute, då känns det ljusare. säger mannen.

Jaha, jag trodde man få skulle krypa ner i sängen igen. Kl är 04.30. Simningen börjar 06.15. Det är 2,5 mil.  

Och som OM det blev ljusare. Ojojoj! Sååå ljust. Jag såg ingenting. 

Och det är kallt.

Men det är väl lika bra att skärpa till sig lite. Ska ju ändå cykla Vättern, i mörker, mitt i natten. Så det var bara att ge mig ut. 

-Vättern here we come!

Jag tänkte att morgonturen skulle vara frisk, crispi, soluppgång och fågelkvitter.

Det var mörkt, molnigt, tyst och rått.

Och mörkt. 

Man ser ju lite sträck på vägen. Jamendåså.

Jag och Bianchi var ute på vägarna. Jag, cykeln, gruset och lastbilarna.

De har ju förstås inte sopat cykelbanorna och gatubelysningen börjar först på Lovön, det är väl en dryg mil hemifrån.

Jag tänkte på det där cykelloppet i france som går på grusväg och kullersten "Paris-Roubaix", när min cykel studsade över gruset. Minsann! Jag skulle klara det! Om dom inte får punka, varför skulle jag?

Vem fan är upp kl 04 för att cykla? I mörker? 

Är du inte riktigt frisk?

Nä det är tur man har en man som säger: -så jäkla mörkt är det faktiskt inte!

Det gick bra. Och det var kul och skönt att simma efteråt!

Har aldrig simmat så bra faktiskt. 

Och ja just det jag cyklade i min längåkningsjacka och ett par cykelbyxor från Lidl som kostade 37,50kr. Ingen bild på det ;). 

Kram

Att följa ett löparprogram

Att fixa att följa ett löparprogram.

Runners world damp ner i brevlådan igår. "Fixa drömmilen". För mig är det såklart sub 40. 

Eller åtminstone sub 50. Drömmar.

Men man får väl börja med att springa en mil under 60 min kanske.

Dag 1 distans 7-8km på 6.30.

Jaha där sket det sig. Då måste man alltså kunna springa milen på typ 65 min, till att börja med.

Kul. 

Det innebär att man på 8 veckor kan förbättra sig med 5 min. 

Ok. 5 min är ju inte dåligt. Men ska det verkligen ta 8 veckor? Kan man inte bara skärpa till sig lite, typ köpa snabba skor och ge sig fasen på't och springa milen 5 min snabbare? Det känns ju som att vem som helst som ökar sitt springande till 2-3 mil/vecka kommer att förbättra sin tid. Oavsett hur man springer. Eller? 

Men tillbaks till mig. Om man då kanske springer milen på 70-75min och måste förbättra sig en hel kvart, då känns det långt för att komma under 60 min. 

Men ett sånt program skulle jag nog följa. Kanske. Ett tag. Tills man från en dag till en annan måste skärpa till sig lite och springa milen på 65 min. Då hoppar jag av. Det vart ju jobbigt. Det klarar inte jag. Och jag vill ju inte kräkas.

Förra året köpte jag nåt program från www.marathon.se inför vårrus eller tjejmilen eller nåt. Och här var det en massa videoklipp med övningar. Så man skulle inte bara springa utan göra lite hoppsansa steg hit och lite indianhopp hit. Och sen en massa annat som bara var som bortblåst ute på spåret. Så jag bara sprang. Utan att spy. 

Precis som vanligt. Fast det kostade mig 199kr.

Nä, behöver man nya idéer och omväxling, är det väl jättefint att få en plan. 

Men min utmaning är att springa oftare och längre och framförallt regelbundet. Program krånglar till det. Och jag behöver enkelhet. Ut och springa, helt enkelt. 

Och ett par nya snabba skor förstås och skärpa till mig lite. 

Dagens outfit, samma som alla andra dagar

Dagens outfit. Du skämtar?

Jag springer i mina längdåkningsbyxor och åker längd i min joggingjacka. Och så har jag samma rosa mössa alltid, förutom när den måste tvättas eller när jag gömt mössan för mig själv. Då tar jag en annan mössa som ligger på hallgolvet eller i nån låda. 

Jag har tunna handskar när jag springer och skinnförstärkta vid längdåkningen. 

Ok vad mer? Ull-underställ, samma/lika på båda. Har två olika så man hinner tvätta. Idag en tröja över understället för det var typ kallt när jag klev ur bilen. Det var fel!! Det vart varmt när man började röra på sig. Tänka sig!!

Mjukt linne under ull-underställströjan för jag tycker att allt kliar. Även merinofår och lama, alpacka och all acryl.

Men skit i vad du har på dig och spring!

Inte ens om jag har skitcoola kläder kommer jag att bli mindre kass. 

Och det känns ju sådär att se flaschig ut i skogen bland älgarna. Ingen ser ju hur man ser ut! Ni stackare som måste springa i stan bland folk och fä: Spring när det blir mörkt! Köp en pannlampa på Clas Ohlson för 149kr, funkar superbra! Ingen ser hur din pannlampa ser ut, alla blir bländade ändå. 

Fördelen med mörker är ju också att ingen ser hur eller hur fort du springer. 

Eller så skiter man i vilket. Sätt en bra låt i lurarna och ge dig ut, idag är det du som äger vägen.