Den omsminkade sanningen

för uppdateringar och kortare inlägg se och gilla:


torsdag 30 oktober 2014

Skolidrotten i ny tappning

Total panik. Jag står i en sliten gympasal med svag svettdoft och föreläsaren går igenom banan. Banan? Jag trodde detta var ett föredrag och kanske nån uppvisning. Det skulle handla om hur man integrerar mobiltelefonen i gympaundervisningen i skolan. Nån app alltså. Trodde jag.
Jag hade anmält mig som frivillig att hjälpa till på årets hälso- och idrottskonvent på GIH (gymnastik- och idrottshögskolan) och jag gick på detta "föredrag" för att jag skulle tacka föredragshållaren och ge present i slutet av showen.
"Para ihop er två och två" magen knyter sig, flashback från skolan. Gah. Jag rusar ut. Visst var det ringar som dinglade från taket? Ringar!! Används dom fortfarande inom skolidrotten? Skandal! Stackars ungar.
Skärp dig!
Går in igen. Jag har fan gjort en svensk klassiker, men vågar inte hänga i några ringar? Bah!
Får en partner lätt som plätt. Vilka årskurser undervisar du? Inga jag är bara här och hjälper till. pluggar lite. och så.
Vi går igenom en övning efter en annan. Hjula, svinga i lian, ringarna, kullerbytta, balansgång. Ångest. Jag har inte varit på en gympamatta sedan gymnasiet. Resten av folket är gympalärare och gymnaster. Typ. Det visar sig att alla inte är supersmidiga ändå. Ingen bryr sig om mig dessutom. Förutom hon som filmar mig. Det är det det hela går ut på. Man filmar varandra ett varv genom banan och ger feedback, övar på tuffaste momenten och kör en gång till.
Vilken förbättring. Jag gör kullerbyttor i ringarna, svingar mig som tarzan i lianen och hoppar över bommarna. Lättplätt. Och det var tom lite roligt.
Varför var jag så rädd för det här i skolan? Varför var jag så anti skolgympan i gymnasiet?
Jo den här känslan infann sig aldrig. Kag fick aldrig någon förbättring. Mer den där nedvärderande känsla över att vara lång och gänglig och sämst och värdelös. Helt meningslöst. Det är klart man inte ville gå dit då.
Hoppas skolidrotten har förändrats.












Night trail run mörkt och dant

Lysande dimma, glittrande mossa, glimrande flygfän, vita svampar. I mörkret blir allt svart/vitt, jag lägger till en dos glitter, där har ni min värld. Allt är magiskt det är bara jag och skogen och Enya i hörlurarna. Och massor med pannlampor. Det är trångt, jag höjer musiken. Ett 100-tal löpare och ett gäng orienterare försvinner snabbt i mörkret. 

Man känner inte igen nån.
-susann är du där? 
-ja! 
-killarna?
-skit i dom.
Ja det förstås. Har man inte tränat behöver man inte väntas på. Det finns ju funktionärer som tar hand om dom sista. Hinner jag tänka precis före fallet. Ett sånt där när man glider i gruset och det slinker in barr och stenar i kompressionsstrumporna och knäet blöder. 
Det är mörkt. Alla springer förbi. Susann försvinner. Killarna passerar. 
-neeeeej! Jag springer ikapp och om och trängs. Skitbra. Ser Susann. Nu ligger jag först i vårt lilla gäng igen. Springer fel. Helt åt helvete. Vänder. Ligger sist. 

Springer om. Tappar bort Susann. Tittar efter reflexerna i träden och på marken. Ramlar tungt ner på blödande knä. Främmande bländar mig. 
-allt ok?
-absolut, ljuger jag.
Alla springer vidare. Jag haltar. Jädrans. Springer. Aj. Går. 
Vad vackert det är här. Lysande dimma, glittrande mossa. My ass. Jävla kall dimma och ensam. Enya har slutat låta. Mörkret slukar mig. Undrar om jag ska släcka och bara försvinna ett tag? Nån orienterare rusar förbi. Va fan, är han inne på sitt andra varv eller?
Några springer förbi supersakta. Suuuuupersakta kan jag också springa. Hänger på. Biter ihop. Håller ikapp. De pratar, säger något. En vänder sig mot mig. Jag höjer musiken. Tror dom att jag vill prata, hade dom fel. 
Nu går vi mot mål. 

Det känns inget i muskelbristningen, det var ju mitt mål. Jävla skitmål. 
Marshaller på vägen. Mysigt. Det är nog ganska trevligt ändå. 
Älskar ju mörkret. Man behöver liksom inte vara trevligt när det är mörkt. Ingen kommer ändå känna igen mig igen. Någonsin. 
Kommer in typ 5:a från slutet. Svettig som få. Det gör inte ens ont i knäet. Eller i nån muskelbristning. Yeah. 
Inget att skylla på inför Lidingö nästa helg. 
Nu kör vi!